”Jag representerar miljoner unga på flykt”

Jag tillhör de mest utsatta i världen Jag är tjej. Jag är från Afghanistan. Jag är född på flykt. Jag är muslim. Jag bär hijab. Jag är hazar.
Jag är på noll.
Jag känner mig aldrig så ensam som när jag tänker på min ställning i världen.

Så skriver Fatemeh Khavari i förordet till Jag stannar till slutet. Men Fatemehs egen berättelse är full av hopp. Som läsare förundras man över hur hon som omyndig och nyanländ flyktingtjej skapade organisationen Ung i Sverige, mobiliserade en massiv sittstrejk, byggde en folkrörelse och påverkade beslutet om att låta 9000 unga afghaner stanna.

Så mycket har hänt, både på den politiska kartan och för Fatemeh, och det är svårt att förstå att det är mindre än ett år sedan hon mobiliserade den omtalade sittstrejken på Mynttorget (som senare flyttade till Medborgarplatsen) i protest mot utvisningarna till Afghanistan. Under året som har gått har hon mottagit flera priser, bland annat Martin Luther King-priset.

I dag arbetar Fatemeh som personlig assistent på nätterna och föreläser eller arbetar för Ung i Sverige på dagarna.

När sover du?

– Ibland, när jag hinner. Jag har vant mig av vid att sova.

När Fatemeh Khavari fick frågan om hon ville skriva en bok om sina upplevelser var en det en självklarhet att tacka ja.

– Jag har alltid varit kompis med papper och penna, jag tecknar och skriver poesi. När jag träffade min medförfattare Annie Hellquist blev det ännu mer spännande. Jag ville berätta vem jag är, men samtidigt representera miljoner unga på flykt.

Hon säger att hon alltid har kämpat, redan som barn och papperslös i Iran var hon frustrerad över orättvisorna.

– Skillnaden nu är att jag har haft möjlighet att visa min kamp. I Iran var jag osynlig, det var oerhört smärtsamt att vara full av önskningar som antingen var omöjliga eller förbjudna. Jag är också mer medveten i dag. Jag vet att det finns möjligheter att förändra och ibland tror jag mig veta hur.

Drömmen är att någon gång kunna studera vid Harvard och att bli en stark röst mot orättvisor och förtryck, inte bara i Sverige utan även internationellt.

– Om rasisterna inte gör verklighet av hoten att döda mig.

Vem vill du ge boken till?

– Jag ser framför mig två olika typer av personer. Dels alla som har protesterat med mig. Jag vill att de ska veta att det är möjligt att förändra, även när man – som jag – har den lägsta ställningen i världen. Dels alla beslutsfattare. Allt i mitt liv har hängt på politiska beslut. Jag fick exempelvis komma hit på grund av att det då i Sverige fanns möjlighet till familjeåterförening, något som inte finns idag. Det är så nära att jag förblivit en papperslös flykting i Iran.

I boken skriver Khavari att hon, som är född på flykt, har svårt att känna sig hemma någonstans. Men det finns ett undantag:

– Medborgarplatsen i Stockholm. Där blev jag accepterad och där fick jag göra något som hade betydelse. Det är hemma för mig.