Två föräldrar, tolv (eller fjorton) syskon – och en stor hemlighet

Är man ansvarig för sin familjs synder? Kan man egentligen göra något för att förändra historien? Kan man kanske skriva om den? Det är frågor Nina Wähä ställer i sin nya roman Testamente.

Det här är en familjeroman som inte liknar något annat. Lite som om Thomas Vinterbergs film Festen släppts ner i ett Jonathan Safran Foerskt universum.

– Man kan säga att Testamente är ett sorts sätt att bredda den fiktiva historieskrivningen, att skriva om människoöden som man kanske inte i första hand är van att läsa om, men vars berättelser behövs för att förstå världen vi kommer ifrån, världen vi lever i, och världen imorgon.

I Testamente möter vi Annie, som när hon blir gravid motvilligt åker hem till platsen där hon växte upp. Bondgården ligger i Tornedalen, med sitt eget språk, sitt eget meänkieli. Inte svenska, inte finska, något tredje, eget. Ingen blir särskilt glad över att se henne.

Det här är nämligen en familj där en stor hemlighet ständigt hänger över dem. Två föräldrar och tolv barn, fjorton beroende på hur man räknar, som aldrig kommit överens.

Har familjen i boken några likheter med din egen familj och släkt?

– Jag kommer från en stor familj med en stor muntlig tradition, det finns en sorts berättartradition som jag är uppvuxen med, att man alltid fått höra de mest hårresande berättelser om vad den och den har gjort, eller sagt, eller inte gjort. Ett sorts förhållningssätt till sanningen som något ganska flytande. Den här berättelsen är sprungen ur min familj, men vad som är sant och inte sant får nog, precis som i verkligheten, förbli osagt.

Bland de tolv syskonen hittar vi den duktiga äldste sonen, en raggare, en kåkfarare, den homosexuelle sonen som fullkomligt struntar i vad folk i trakten tycker. Vi möter modern som bestämmer sig för att något måste hända. Och så fadern, som bär på familjens mörka hemlighet. Eller snarare: fadern som är familjens mörka hemlighet.

Testamente är din första bok på nio år, varför har det dröjt?

– Jag tog ett aktivt beslut att inte skriva efter min förra bok. Att skriva är inget lustfyllt för mig utan hänger mer ihop med en sorts tvång. Så länge man inte känner sig tvungen att skriva tycker jag att man kan låta bli och jag klarade mig ganska länge. Men till slut smög sig tvånget på och då kunde jag inte låta bli längre.

Är man ansvarig för sin familjs synder, frågar du i boken? Vad är svaret?

– Ja du, ansvarig för det förflutna skulle jag inte säga att man är, men man bär ju med sig tidigare generationers trauman, och ansvaret ligger väl framför allt framför en, att inte föra vidare tidigare synder utan att skapa bästa möjliga förutsättningar för kommande generationer.