”Som svensk känner jag mig hemma i ett smått obekvämt klimat”

En man förlorar sin fru och deras två barn till följd av en fruktansvärd olycka i den lilla franska byn Ploumanac'h i Bretagne. I efterspelet av olyckan återvänder mannen till hemstaden Paris i ett försök att finna en förklaring till det som hänt.

Britta Röstlunds nya roman Där solen går upp i väster är en bok om ett dödsfall, men inte att förväxlas med en kriminalroman. Bokens berättelse väcker istället frågor kring vem som är frisk och vem som är galen. Det är en historia om förutfattade meningar, tro, rädsla och om att skapa sin egen verklighet. I Röstlunds romaner spelar miljöerna en stor roll – och precis som i hennes debutroman Vid foten av Montmartre transporterar hon åter läsaren till sitt kära Frankrike.

Hur kom du på idén till din nya roman Där solen går upp i väster?

– Det finns en scen i boken som är snarlik verkligheten. Vi var på en weekend i Ploumanach. Jag och mina två barn satte oss ner på en hög granitklippa för att se på utsikten. Min man som lider av svindel tyckte, med all rätt, att det var en dålig idé och lämnade därför klippan. Jag höll båda barnen i händerna. Då vi skulle resa oss upp slant min son med foten. Jag försökte dra upp honom. Även om det bara varade någon sekund, så hann jag fråga mig själv om jag skulle släppa min dotters hand, rädda henne, men tog snabbt beslutet att inte släppa någon av mina barn. Väl på säker mark var det den tanken som skrämde mig mest och idén till boken kom.

Din debutroman Vid foten av Montmartre var en aning lättsammare, men denna gång är ämnet betydligt tyngre. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte. Det var den som stod på tur. Men det betyder inte att jag har uppfattningen att det bara sker utan min medverkan. Jag tycker om att medvetet förflytta mig mellan allvar, lättsamhet, högt och lågt.

Stora delar av boken utspelar sig i Bretagne och staden Ploumanac’h. Fanns det någon särskild anledning till varför du valde just dem? Vad är din relation till de platserna?

– Vi har semestrat mycket i Bretagne. Jag älskar dess vilda natur. Det finns, enligt mig, tre områden i Frankrike vars natur inte är där för att behaga: Bretagne, Baskien och Camargue. Och som svensk känner jag mig hemma i ett smått obekvämt klimat.

Vad har din långa erfarenhet som journalist betytt för ditt författarskap?

– Svårt att veta. Någon sa till mig att jag har en osentimental inställning till mitt skrivande. Kanske kommer det av frilansandet, där man måste vara beredd att stryka, ändra och vinkla mycket efter andras önskemål och behag. Och jag är van att alltid ha ”nu” som deadline vilket gör att när jag arbetar gör jag det effektivt och disciplinerad.