På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige

I Maja Hagermans nya bok Trådarna i väven gör hon nedslag i Sveriges kulturhistoria. Hon uppmärksammar personer som förvaltar minnen, bevarar och processar dem, för att vi ska kunna reflektera över tidens gång och hur samhället vi lever i utvecklas. I boken möter vi människor i lokalföreningar och hembygdsföreningar, dokumentärfilmare, förvaltare av fotografiska samlingar och forskare som sysslar med fornlämningar – men även de som förvränger historien i politiska syften.

– Min poäng är att ”historien” inte finns där av sig själv. Historien är ”här och nu”. Den finns här för att någon tar hand om den. Som Olle Magnusson vid Tvätterimuseet i Huddinge, han som bevarar tvättandets och tvätterskornas försvunna historia. Minnen som inte tas om hand, finns inte heller kvar att senare fundera vidare över.

– I boken delar jag med mig av mina funderingar om tid och minne i Sverige. Vi lever ju mitt i stora förändringar och de kommer bara att fortsätta. De kommande tio åren kommer att bli minst lika omtumlande som de tio år som just har varit. Och så kommer det att rulla på.

Varför är det viktigt att vi vårdar våra minnen?

– Vi behöver sammanhang, berättelser som ändå får oss att känna att vi inte är avskurna. För på sätt och vis är vi ju våra minnen. Ta ifrån oss våra minnen, vilka är vi då? Om vi plötsligt skulle ha glömt allt vi varit med om? Då blir man som en blank, platt person utan inre resonans, som inte vet hur man hamnade här. Vad händer med en människa som förlorar sitt minne? Vad händer med ett samhälle som tappar bort sitt minne?

– Jag syftar inte främst på kungarnas och nationens officiella historia utan på kulturarv som minnen som kan ge oss sammanhang i den stora tiden och samhällsförändringen. Minnen är viktiga för att inte tappa bort sig. Minnet av misstag från förr gör att de inte upprepas. Den svenska rasbiologin är ett sådant exempel.

Vad kan vi som lever idag göra för att hålla historien levande, men också underlätta för kommande generationer?

– Det kan handla om att hemma i köket ta fram och hänga upp en fin gammal linnehanduk och tänka på andra kvinnohänder som förut har tagit i den. Ens vardag blir ju helt enkelt intressantare då den fylls av hisnande tidsperspektiv, minnen och berättelser om andra människors öden. Men den egna historien är ju också mer: platsen där man bor – eller det man passerar på väg till jobbet – det är också en del av ens egna minen och ens kulturarv. Liksom minnena av platsen där man växte upp, och som nu antagligen är helt förändrad. Man kan se till att berätta om det man vet och bevara det på ett sådant sätt att andra i framtiden kan ha behållning av det. Vem har skrivit brevet? Var är bilden tagen? Vem bodde där? Vet du vem som snidade skeden eller vävde handduken?

Du har också tagit initiativ till en universitetskurs på Högskolan Dalarna. Berätta om den!

– Det är en distanskurs som heter ”Berätta med film om kulturarv och historia” och som vänder sig till dem som arbetar med eller är särskilt intresserade av kulturarvsfrågor och historia. Här kan man läsa mer om den.

Vad innebär den nya digitala tiden för kulturarvet?

– Stora samlingar av kulturarv har digitaliserats och blivit möjliga att berätta, och arbetet fortsätter. Den digitala tiden öppnar helt nya, fantastiska möjligheter att berätta spännande historier om individuella öden och lokala miljöer. Jag tänker att alla dessa digitaliserade fotografier och filmer gör det möjligt för oss att få syn på tiden på ett alldeles nytt sätt – och att minnas tillsammans.