Ett högt pris för att komma nära bidrottningen

Lotte Möllers bok Bin och människor är en vindlande och stundtals stingslig resa från antiken till dagens biodlarvärld. Lotte Möller berättar vad man under historien ansett att vi människor kan lära av bina och skildrar bland annat den upphetsade debatten på 1700-talet om huruvida det är en drottning eller en kung som styr bisamhället. Hon beskriver livets gång i kupan och bland biodlare, bin i religion och revolution och den ädla konsten att känna skillnad på olika sorters honung.

Förhållandet mellan människa och natur löper som en röd tråd genom boken: hur det har sett ut genom historien, men också hur det tar sig uttryck idag, när den oroväckande bidöden gör binas framtid mycket osäker. Vad händer då med oss?

Vi bjuder på ett avsnitt ur boken här.

SOMMAREN I BIKUPAN

Ett bisamhälle består vid midsommartid när det är som störst av en drottning, 60 000–80 000 arbetsbin och några hundra drönare. Drottningen, eller visen som hon också kallas, är den enda som lägger ägg. Upptill 3 000 om dagen kan det bli!

Arbetsbina är honor som kommer ur befruktade ägg. De sliter och knogar hela livet Ingen semester här, inget yrande om självförverkligande. De har knappt krupit ur yngelcellen förrän de sätter igång med att städa och sköta larver. Putsbin kallar man dem då, men redan efter en knapp vecka blir de ambin. Deras fodersaftskörtlar har utvecklats så att de kan mata »vanliga enkla« larver med pollen och drottninglarver med drottninggelé, ett proteinrikt sekret som de utsöndrar. Den specialfödan gör att drottningen blir nästan dubbelt så stor som ett vanligt bi och kan leva i flera år.

Nästa steg i karriären är att passa upp, tvätta och mata majestätet. De beger sig också för första gången utomhus tillsammans med sina jämnåriga, nej jämndagiga (ca 10 dagar) för att göra orienteringsflygningar. När sedan deras vaxkörtlar börjar producera vax blir de byggbin. De bearbetar vaxet och bygger celler för yngel, pollen och honung.

Därefter är det dags att ta hand om den nektar som äldre systrar har skaffat hem i sina nektarblåsor. Enzymer ska tillsättas och vatten fläktas bort för att nektaren ska bli till honung. Är temperaturen i yngelrummet för hög rycker de in som fläktbin, är den för låg värmer de upp den. De kan också vakta vid flustret och jaga bort inkräktare.

Vid cirka tjugo dygns ålder beger de sig åter ut i det fria, nu som dragbin eller fältbin. Där arbetar de hårdare än någonsin med att samla nektar, pollen, vatten och kåda från knoppar som de gör till ett antibiotiskt kitt, propolis, som de tätar springor med. Var det finns nektarrika blommor får de reda på av systrar som varit ute och rekat. Genom att dansa olika turer inne i kupans mörker berättar de i vilken riktning och hur långt borta nektarkällorna ligger, hur de doftar och hur rika de är. Det förunderliga är också att ett fältbi håller sig till en bestämd slags blomma, vilket gör att rätt sorts pistill befruktas med rätt sorts frömjöl.

Men efter en till två veckor har fältbiets vingar slitits ut och det sjunker mot marken. En typisk arbetsskada. Bin som föds på sensommaren och tillbringar det mesta av livet inne i kupan kan leva till nästa vår.

Lika flitiga som arbetsbina är, lika bekvämliga tycks drönarna, han-bina som kommer från obefruktade ägg, vara. De passas upp, tvättas och matas av sina systrar. Fast ibland blir det ordentlig fart på dem. Soliga eftermiddagar beger de sig tillsammans med traktens alla drönare till en gemensam samlingsplats där de hänger i timmar i väntan på att det förhoppningsvis ska dyka upp en nykläckt jungfrudrottning. Kommer det en sådan blir de helt galna. Tio till femton av de snabbaste och starkaste lyckas komma henne så nära att det kan bli intimt, och deras sädesvätska räcker för att befrukta den halva miljon ägg som drottningen lägger under sitt liv. Dock får de betala ett högt pris. Under akten fastnar deras könsorgan och slits av tillsammans med en del av bakkroppen, med döden som följd.

Men något måste väl drönarna göra inne i kupan förutom att sova, låta sig matas och drömma om parningsflykter? Enligt Aristoteles (383–322 f.Kr.) är det ”bra för bina att ha några drönare hos sig ty det gör dem flitigare”.

Det stämmer. Tar man bort drönarna tappar arbetsbina sugen och lägger mer eller mindre av med sin verksamhet. Det lär bero på att drönarna utsöndrar ett feromon som deras systrar gillar. Kanske kan man säga att de skapar hemtrevnad. De hjälper också till att hålla temperaturen i yngelrummet jämn och det finns en teori om att de dessutom utgör någon sorts diplomatkår. Till skillnad från arbetsbina blir de nämligen insläppta i främmande kupor.

Men vad de än gör har de när hösten närmar sig gjort sitt. Nu är det dags för den obarmhärtiga massaker som kallas drönarslakten. Arbetsbina släpar ut bröderna ur kupan och lämnar dem åt sitt öde, och gör de motvärn blir de ihjälbitna och ihjälstuckna. Under vintern behövs de inte och ska därför inte kunna tära på vinterförrådet.