Jenny Fagerlund: ”Jag älskar när det blir kyligare luft efter sommaren”

Vår svenska feelgoodfavorit Jenny Fagerlund är tillbaka med en ny roman. Ett litet steg på vägen handlar om den ensamstående mamman Stella vars sjuåriga son Felix har det tufft i skolan. När Stella får ett nytt uppdrag på resebyrån hon jobbar på och måste åka till fjällen för att prova ett hotellkoncept tar hon med sig sin son. I fjällen möter Stella och Felix nya vänner och ställs inför flera roliga och ibland tuffa utmaningar. Samtidigt som de njuter av sin vistelse börjar det gå upp för Stella att allt kanske inte är riktigt så bra som det verkar.

Ibland måste man resa bort för att hitta hem.

– Med Ett litet steg på vägen ville jag bland annat lyfta hur hjälplös man kan känna sig när ens barn inte mår bra, berättar Jenny Fagerlund. Och hur ont det kan göra i mammahjärtat när man inte vet vad man ska göra för att hjälpa. Eftersom jag tycker miljöerna i feelgoodböcker är otroligt viktiga kändes det perfekt att förlägga handlingen till fjällen under hösten då det är magiskt vackert där.

Ett litet steg på vägen utlovar höstig, mysig stämning. Vad tycker du själv om hösten?

– Hösten och våren är mina favoritårstider. Jag älskar när det blir lite kyligare luft efter sommaren, när de stickade tröjorna åker fram, man kan tända ljus, dricka mängder med te – fast det gör jag annars också, haha! – och kura ihop sig i soffan med en bra bok. Tycker att hösten kommer med så mycket ny energi och det är dessutom otroligt vackert i naturen.

Nu har du skrivit om sommar, jul och höst – kommer en vårroman härnäst?

– Jag vill väldigt gärna skriva en vårroman någon gång. Nästa bok kommer också att utspela sig på hösten, sedan får vi se. Men någon gång kommer garanterat en vårbok!

Läs de två första kapitlen i Jenny Fagerlunds nya roman Ett litet steg på vägen!

Kapitel 1

Dagen hade gått i ett och klockan var närmare halv sex när Stella klev av bussen vid Folkungagatan. Augusti visade sig verkligen från sin bästa sida och på uteserveringarna var det fullt av folk som njöt av värmen. Stella stannade till vid ett av butiksfönstren och betraktade porslinet som lyste upp skyltningen med sina olika färger och mönster. När ägaren, en kvinna i hennes egen ålder, böjde sig fram för att plocka upp en tekopp med tillhörande fat möttes deras blickar och de log mot varandra. Stella kände henne inte, även om hon brukade handla här ibland. Fast nu var det ett tag sedan. Efter att kylskåpet och diskmaskinen gått sönder med en veckas mellanrum tillät ekonomin inga större utsvävningar.

”Hallå, Stella!”

Den välbekanta rösten fick Stella att vända sig om och leendet bredde ut sig när hon såg sin vän Lisa komma joggande längs trottoaren.

”Jag tyckte väl att det var du. Är du på väg hem?”

”Jag ska hämta Felix.”

Stella betraktade Lisas yogautstyrsel och rödblommiga ansikte.

”Har du tränat?”

”Mm, jag blir knäpp om jag inte får komma ut om dagarna. Att ha kontor hemma är jätteskönt men när man börjar prata med porslinshundarna inser man att man måste ta sig ut”, svarade Lisa och snodde ihop det långa ljusa håret i en knut i nacken.

”Du har väl inga porslinshundar?”, frågade Stella och drog på munnen.

”Det är sant, men om jag hade haft det hade jag garanterat pratat med dem”, flinade Lisa.

”Du vet att du alltid är välkommen hem till mig och Felix om du vill ha sällskap. Förresten kan du väl komma över på middag någon kväll?”

”Gärna, fungerar det nästa vecka? På torsdag?”

”Absolut. Det blir kul.” Stella sneglade på klockan.

”Jag måste springa. Fritids stänger snart.”

En stund senare öppnade Stella grinden till skolan och skyndade över skolgården som låg tom och ödslig. Det dåliga samvetet för att hon var sen fick henne att öka på stegen. Arne, hennes chef, hade bett henne lösa några akuta arbetsuppgifter precis innan hon skulle gå och det hade dragit ut på tiden. I vanliga fall var Arne en riktigt bra chef men den senaste tiden hade han verkat disträ och varit ostrukturerad och rörig. Något som lett till att hon allt som oftast tvingats rycka ut i sista minuten och fixa saker. Visst kunde hon säga ifrån, men eftersom Arne verkade pressad ville hon hjälpa till så gott hon kunde. Hon älskade trots allt sitt arbete som koordinator på Lindström & Björks, en reseförmedlingsbyrå av lyxigare hotell och upplevelser.

Stella stannade upp framför skolans entré, hämtade andan, och tryckte in portkoden för att komma in i den anrika byggnaden från slutet av 1800-talet. Även här inne var det tomt och hennes steg ekade mot stengolvet. För ett ögonblick undrade hon om hon hade missat att skolan stängde tidigare, men när hon gläntade på dörren till fritidslokalen och kikade in såg hon att Felix satt uppkrupen i en av sofforna bredvid Malin, hans fritidsfröken. Malin läste en bok om djurlivet i Afrika. Stella lyssnade en stund. Ända sedan Felix var liten hade han varit intresserad av allt som hade med djur och natur att göra och de läste ofta faktaböcker tillsammans. Hon betraktade hans ljusa hår som spretade åt alla håll. Han behöv de klippa sig. Luggen skymde nästan ögonen men samtidigt verkade han inte besvärad av det utan hans blick var fäst vid boken.

”Hej”, sa hon och öppnade dörren helt.

Felix och Malin såg upp från det de höll på med.

”Är den bra?” Stella pekade mot boken.

”Jättebra”, svarade Felix och gick fram till Stella som kramade om honom. Hon borrade ner näsan i hans hår och drog in doften. Som hon älskade den här lilla killen.

”Hur har du haft det i dag?”

”Så där”, svarade Felix och ryckte på axlarna.

”Patricia bad mig att ge dig det här”, inflikade Malin och lämnade över ett vitt kuvert till Stella. Ni skulle tydligen träffas i morgon bitti?”

”Ja, vi har ett möte inbokat.” Stella tog emot kuvertet innan hon stoppade ner det i väskan.

”Ska du inte se vad det är?” frågade Felix.

”Jag kan titta på det när vi kommer hem.”

”Jo, jag skulle behöva prata med dig om en annan sak”, sa Malin. ”Felix, kan inte du hämta dina saker medan jag pratar med din mamma?”

När Felix lämnat dem fortsatte Malin: ”Det skedde en incident i dag.”

”Något allvarligt?”

”Det var lite bråk i matkön och Felix knuffade en annan pojke så att han ramlade.”

”Gjorde han?” frågade Stella förvånat.

”Det hade visst varit tjafs om något. Felix vill inte berätta vad det handlade om och den andra pojken påstår att knuffen var helt oprovocerad. Hur som helst så accepterar vi inte att barnen slåss och vi har haft ett samtal med dem om det. Det vore bra om du också pratar med honom.”

”Absolut, det ska jag göra. Jag har så svårt att förstå varför han knuffade någon. Han brukar ju vara väldigt lugn.”

”Det har faktiskt hänt andra saker också …”

”Ska vi gå nu, mamma?” Felix stack sin hand i Stellas, vilket fick de båda att tystna.

Stella kramade om hans hand. Medan de lämnade skolan funderade hon på vad som kunde ha hänt och bestämde sig för att försöka prata med honom när de kom hem.

***

Klockan hade hunnit bli åtta när Stella satte sig vid Felix sängkant.

”Är du nöjd med dagen?” frågade hon mjukt och stoppade om honom.

”Mm .” Felix drog till sig en av sina favoritböcker, en bok om hundar. Han hade lärt sig att läsa ganska bra under sommarlovet och de gick ofta och lånade lättlästa böcker på biblioteket. Eftersom böckernas värld alltid hade varit en tillflyktsort för henne när hon själv var liten ville hon uppmuntra hans läsande. Det var något speciellt med att dyka ner i en berättelse och försvinna in i en annan värld för ett tag. Stella såg forskande på Felix som slog upp sin bok samtidigt som han harklade sig och grimaserade. Det var en ovana han börjat med under förra läsåret men hon hade trott att det bara var något tillfälligt. Nu hade hon sett honom göra samma sak vid flertalet tillfällen bara under den här kvällen.

”Är det säkert? Malin sa att du hade …”

”Det var inte jag.”

”Var det inte?”

Felix vägrade att möta hennes blick.

”Snälla, Felix. Om det är något som händer i skolan måste du berätta det.”

”Det är inget som händer.”

”Men vad var det där om att du hade knuffat en av dina kompisar i matsalen?”

Felix vände sida som om han inte hörde henne. Stella strök honom över håret. ”Jag hoppas att du vet att man inte får knuffa någon? Man beter sig inte så.”

”Jag vet.”

”Och om någon är dum mot dig måste du säga till.” Blicken föll på Felix arm. ”Vad har du gjort där?” frågade hon och vidrörde ett litet rött märke. ”Har du slagit dig?”

Felix drog åt sig armen.

”Jag ramlade.”

”Hur då?” Stella visste att hon pressade honom, men att först få höra att han varit i bråk i skolan och sedan se ett rött märke på armen kändes oroväckande. Hade det kommit i samband med matsalsbråket?

”Jag … jag snubblade på gympan.”

”Du berättar väl om det är någon som är dum?”

”Det är ingen som är dum.”

Felix såg äntligen upp från sin bok och mötte Stellas blick utan att vika undan.

”Är det säkert?”

”Jag lovar.”

”Okej.” Stella tvekade. Skulle hon fortsätta fråga eller skulle hon vänta och se vad Patricia hade att säga i morgon på mötet? Hon betraktade Felix som hade återgått till sin bok. Till synes oberörd av deras samtal.

”Jag ska sova nu.” Han la ifrån sig boken och släckte läslampan så att mörkret föll över rummet.

Stella lutade sig fram och pussade honom i pannan. ”Jag älskar dig.”

”Och jag dig.” Stella reste sig upp, drog ner rullgardinen, tände nattlampan i form av en liten vit räv, och plockade upp några gosedjur från golvet. Hon tvekade en kort stund innan hon drog sig mot dörren och lämnade den på glänt innan hon gick mot köket för att städa upp efter deras middag.

Kapitel 2

Dörren till personalrummet var stängd men Stella kunde skymta rörelser bakom det frostade glaset. Hon var aningen sen men stannade upp, tog ett djupt andetag och drog med handen över kjolen, innan hon knackade på.

”Välkommen.” Patricia slog upp dörren på vid gavel.

”Jag ber om ursäkt för att jag är några minuter sen.”

”Det är ingen fara, barnen har morgongymnastik med fritidspedagogerna så vi har tid på oss.” Patricia visade in Stella i ett av rummen. ”Jag tänkte att vi kunde sitta här.”

Stella slog sig ner i en av de mörkblå fåtöljerna och la handväskan bredvid sig. Även om personalen förmodligen ansträngt sig för att få till en inbjudande rumskänsla, med två fåtöljer, ett litet bord med en plastblomma och en grå matta, gjorde de nakna väggarna och lysrören i taket ändå att rummet framstod som ganska ogästvänligt och sterilt.

”Jaha.” Patricia bläddrade bland sina papper. ”Har du hunnit titta igenom dokumenten?”

”De som jag fick i går?” frågade Stella och tänkte på kuvertet som fortfarande låg oöppnat i väskan. Hon hade helt glömt av det.

”Precis.”

”Jag har inte riktigt hunnit.” Även om hon var trettiofem år och hade en son på sju kändes det som att sitta framför rektorn och bli ställd till svars för att man inte hade gjort läxorna. ”Jag hade tänkt läsa igenom allt i går kväll men det kom annat emellan, jag menar … jag fick lite akut jobb.” Toppen, nu låter det som att jag är arbetsnarkoman också och inte bryr mig om min son.

”Jag förstår.” Patricia hittade papperet hon letat efter och la ner resten av pappershögen på bordet. ”Jag skickade ett formulär till dig att svara på. Vi har fyllt i ett här i skolan också, och resultatet pekar på det som vi har misstänkt ett tag.”

”Jag tror inte riktigt att jag hänger med. Pratar du om det som hände i går?”

”Du menar incidenten i matsalen?”

”Ja?” ”Det är bara en liten del av allt.” Patricia knackade med en penna mot bordet. ”Vi har ju sett att Felix har vissa svårigheter och har varit i en del konflikter med de andra barnen. Anledningen till att jag ville träffas var för att prata igenom vad dessa problem beror på.” Patricia gjorde en kort paus men innan Stella hann svara fortsatte hon: ”Vi, det vill säga jag och fritidspersonalen, har svarat på frågorna i dokumentet ’Utredning av barns utveckling och beteende’. Du har fått ett du också.”

”Varför har ni fyllt i ett sådant?”

”För att fastställa om Felix kanske har en diagnos. Med tanke på resultatet är det mycket som tyder på det. Nu är vi inga läkare men …”

”Diagnos? Pratar vi om rätt barn nu?” Stella rätade på ryggen och såg på Patricia för att se om hon kanske skojade. Men Patricia såg lika allvarlig ut som tidigare.

”Vi har ju varit i kontakt tidigare om Felix situation i skolan.”

Om att han inte trivdes och att han inte mådde bra, ja. Mötet de haft i våras hade varit på Stellas initiativ och handlat om att Felix inte verkade trivas i skolan. Han hade varit arg, ledsen och utåtagerande hemma, något som inte alls var likt honom, han var ju snarare den som alltid var lugn och inte gjorde så mycket väsen av sig. De hade inte kommit fram till så mycket mer än att de skulle hålla koll på honom. När Patricia hörde av sig för att diskutera Felix igen hade hon trott att de skulle prata om det.

”Som du vet har Felix det lite svårare än de andra i klassen.”

”Du menar att han inte hänger med? Men det stämmer inte, jag vet att han ligger före sin ålder i många ämnen.”

”Han hänger med bra, men han kan vara i sin egen värld ibland, och det gör att han riskerar att hamna efter på sikt. Vi har även noterat att han har svårt med det sociala samspelet med de andra barnen. Dessutom har han svårt att sitta stilla på lektionerna och lyssnar inte alltid på vad jag säger.”

Som hälften av alla barn i den här åldern, tänkte Stella men sa ingenting.

”Och så har han svårt att styra sina impulser. Som incidenten i går. Som jag har förstått det var den oprovocerad.”

”Malin sa det, men hur vet ni att det verkligen var så?”

”Vi pratade som sagt med killarna och enligt pojken som blev utsatt knuffade Felix bara till honom. Jag anser att han är trovärdig.”

Anser är trovärdig? Stella pressade ihop läpparna för att inte säga något dumt till svar, samtidigt som Patricia fortsatte att berätta vilka svårigheter hon och skolan ansåg att Felix hade.

”Vad menar du med att han har svårt att styra sina impulser? Du nämnde matsalen men har det hänt andra saker?” Det kändes verkligen som att Patricia pratade om ett annat barn. Inte om Felix som var den snällaste och raraste killen. Visst kunde han ha sina egenheter ibland, men inte som Patricia beskrev det.

”Det var inte första gången han knuffade den här pojken. Och det har varit bråk på skolgården också. Ofta när ingen vuxen har varit närvarande.”

”Men … varför har ni inte sagt något tidigare? Borde inte jag få veta om min son är inblandad i bråk?”

”Vi tänkte att det bara var något tillfälligt. Vi vill inte gärna oroa barnens föräldrar i onödan. Men nu när det har varit upprepade bråk kände jag att vi måste prata med varandra”, svarade Patricia samtidigt som hon rodnade.

Hade man inte skyldighet att berätta för föräldrarna?

Stella drog sig till minnes att det hade varit någon händelse på skolan under förra läsåret. Något som skrivits upp ganska mycket i lokaltidningen. Var det därför skolan numera var försiktig med att berätta för föräldrarna vad det var som pågick? Men det blev ju inte bättre av det? Både föräldrar och skola måste ju samarbeta.

Hon gnuggade sig med handen över pannan. ”Det här kommer lite plötsligt.”

”Jag förstår. Det viktigaste just nu är att vi hittar en lösning som är bra för alla parter.”

”Vad är det ni misstänker för diagnos?” Stella fick anstränga sig för att inte darra på rösten.

”Som sagt, jag vill inte uttala mig om det, men vi skulle vilja att du och Felix träffar skolläkaren. Efter det kan vi fatta vidare beslut, om Felix behöver extra hjälp och kanske medicinering …”

”Han ska inte ha någon medicinering”, avbröt Stella och reste sig upp. ”Du får ursäkta mig men du kan inte vräka ur dig att Felix ska medicineras. Jag känner inte alls igen honom efter din beskrivning. Jag vet att han har svårt med vänner och ofta är ensam. Men det betyder ju inte att han har en diagnos.”

”Snälla du, kan du inte sätta dig igen”, vädjade Patricia. ”Jag uttryckte mig kanske lite klumpigt.”

Stella tvekade. Hon ville inte sätta sig ner. Hon ville hämta Felix och aldrig mer komma tillbaka.

”Jag ber dig.”

Stella gav vika och sjönk ner i fåtöljen.

”Vad jag försöker säga är att vi har noterat att Felix inte mår bra och att vi gärna vill hjälpa honom. Att träffa en läkare är ett sätt att se om han har särskilda behov.”

Stella blinkade. Hon ville inte börja gråta inför Patricia men det kändes så orättvist och så fel. Fast varför har han nästan inga vänner? Varför är han alltid ensam?

Resten av mötet berättade Patricia att det var möjligt att få till ett läkarbesök redan nästa vecka, och att det vore bra om Stella kunde läsa igenom alla papper ordentligt och även fylla i och ta med formuläret. När Stella lämnade kontoret kände hon sig alldeles omtumlad. Det var precis som om någon hade stoppat in henne i en torktumlare och tryckt på maxeffekt.