Historieprofessorn och författare Lars-Olof Larsson har som tidigare meddelats avlidit, 85 år gammal. Lars-Olof Larsson var en enormt produktiv historiker och författare, hans verkslista omfattar flera hundra akademiska och populärvetenskapliga boktitlar och texter.
I mitten av 1990-talet kom Lars-Olof till förlaget Rabén Prisma genom dess sammanslagning med Tidens bokförlag. Han hade sedan länge planerat en trilogi om svensk och nordisk historia från drottning Margareta till Vasasönerna och först ut i raden av titlar var Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II, från 1997. 2002 följde så Gustav Vasa – landsfader eller tyrann, som byggde på en nästan fyrtioårig forskargärning. Boken belönades med Augustpriset i fackboksklassen det året och Göran Hägg skrev i Aftonbladet: Sveriges historia blir aldrig mer densamma efteråt! På boken om Gustav Vasa följde Arvet efter Gustav Vasa 2005 om de fyra, hetsiga och äregiriga Vasasönerna som kämpar om det arv som deras far lämnade efter sig. Boken vann omröstningen om Årets bok inom svensk historia. 2007 fortsatte Lars-Olof med en bok om tre generationer i den nyadlade släkten Stålhammar från stormaktstiden fram till Karl XII.
Lars-Olof var född och uppvuxen i Växjö. Hans doktorsavhandling handlade om det medeltida Värend och dess betydelse i gränslandet mellan Sverige och Danmark. Från 1970 arbetade han som lektor vid dåvarande universitetsfilialen i Växjö, sedermera Linnéuniversitetet. Lars-Olof hade en stark känsla för sin födelseort och landskapet Småland, vilket visade sig inte minst i att han var med och grundade Smålands akademi. Han skrev och medverkade i ett stort antal historiska skrifter med anknytning till den småländska historien och hembygden. Lars-Olof har exempelvis avhandlat järnhanteringen i Älghult, skrivit om Bergkvara under sju sekler, Biskopsgården i Östrabo, Dackeland, Esaias Tegnér, Nydala kloster, herrgården i Huseby och som kronan på verket, praktverket Smålands historia.
Jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med Lars-Olof under tiotalet år i samband med utgivningen av hans böcker. Trots att vi hörde till olika generationer och kom från skilda delar av Sverige kom vi bra överens. Lars-Olof var alltid korrekt och eftertänksam, ingen man av överord och alltid noga med sina uttalanden, men han besatt en särskild sorts torr humor som alltid lättade upp stämningen i samtalen. Vi fick många roliga stunder tillsammans och förenades i vårt intresse för klassisk musik. Gunnar Wetterberg skrev i sin recension av Arvet efter Gustav Vasa: ”En del socialhistoriker fnyser åt personskildringar och stamtavlor, men Lars-Olof Larsson hör inte till dem. Läsaren får en god inblick i släktbandens betydelse.” Kanske var det just i skildringen av individens plats i den kollektiva historien som var incitamentet till Lars-Olof Larssons historiska intresse.
Gunilla Sondell
Relaterade artiklar