Fredagen den 4 september 2020 blev det litterära Sverige en mästare fattigare. Det är inte helt lätt att med några få ord sammanfatta Carl-Henning Wijkmarks författarskap. Där ryms så mycket, allt ifrån den omstörtande debutromanen Jägarna på Karinhall till den sista romanen Vi ses igen i nästa dröm, i vilken huvudpersonen transporteras från nutid till mellankrigstid, ett utomordentligt exempel på författarens oupphörliga lek med fiktionens form. Den mest lästa boken är troligen den Augustprisbelönade Stundande natten som utspelas på ett sjukhus, likt ett stramt hållet kammarspel i dödens väntrum där livet hela tiden är närvarande. Döden återkommer också som tema i den satiriska och alltid aktuella Den moderna döden, där forskare och politiker försöker åtgärda det demografiska problemet med alltmer hårresande förslag.
Carl-Henning Wijkmark föddes 1934 i Stockholm, utbildade sig i Lund och Stockholm, bodde under längre tider i Tyskland och Frankrike. Många kallade honom en kosmopolitisk författare, inte helt taget ur luften då det vilar något upplyst och bildat över samtliga av hans verk, oavsett om de utspelar sig i Berlin eller München, längs Amalfikusten eller på Öresundsbron, oavsett om de utspelar sig på artonhundratalet, i samtiden eller i en möjlig framtid. Förmodligen är det den bredden som har gjort honom till en sådan aktad författare runt om i Europa, med flera översättningar och hyllningar från kolleger i olika generationer och från olika hörn av världen.
Förutom sitt eget författarskap breddade Carl-Henning Wijkmark också den svenska litteraturen med otaliga författarintroduktioner och kanoniserade översättningar av författare som Walter Benjamin, comte de Lautréamont och Friedrich Nietzsche. Hans unika och långvariga samarbeten med författaren och översättaren Ulf Peter Hallberg visar också på den ständigt sökande flanörsblicken mot staden och dess myller, undersökningar i världslitteraturens vindlingar och vrår, angelägna möten med författare och konstnärer, inte minst demonstrerat i den gemensamma Städernas svall, skriven under tio års tid med samtalet som utgångspunkt och arbetsmetod.
Allt detta visar på en ständigt prövande författarposition som blivit allt ovanligare i vår tid. Ändå lyckades Carl-Henning Wijkmark hela tiden med konststycket att vara en modern författare, tydligt förankrad i ett gediget och spränglärt förflutet men alltid road av hur den litterära blicken kunde berikas av thrillerlelement, satiriska belägenheter, underskruvad humor, sciencefiction, anakronismer och doppelgängerparadoxer. Ta bara Den svarta väggen, till formen en dystopi: fonden ett degenererat Sverige i en nära framtid, i klorna på den ryska maffian, med en accelererande nationalism som fått till följd att vi lämnat EU med hot om fasansfulla terroristattentat. För den som vill låta författaren vägleda dig igenom en mans sökande efter sin far - ett återkommande tema i författarskapet - så finns möjlighet att själv höra Carl-Henning läsa upp ljudboken i en inspelning som gjordes så sent som förra året.
Att författaren Carl-Henning Wijkmark kommer att åtnjuta en viktig plats i svensk litteratur är styrkt bortom alla rimliga tvivel. Flera verk kommer för alltid att vara tillgängliga, finna rätt på nya läsare av vilka flera säkert kommer att bli författare. Ty författare har alltid haft en särskild förkärlek för hans böcker, vilket knappast är förvånande med tanke på det utsökta hantverket. Men Carl-Henning var också en fantastiskt givmild person, som gärna pratade med alla, vid varje tillfälle nyfiken på att lyssna till andras sätt att förhålla sig till skrivandet och litteraturen. Det var inte många förlagsfester han missade under sina nästan femtio år på Norstedts. Trenchcoat eller linnekostym, lång, stilig och lite gänglig till sättet, alltid så uppskattande och vänlig mot kolleger och alla på förlaget, och så kepsen på när det var dags för hemgång.
Vi hade en lunch inbokad för att fira åttiofemårsdagen och det långa samarbetet med förlaget. Han var glad över den nyss färdigställda inspelningen av Den svarta väggen och särskilt upplyft av en ny fransk utgåva av Den moderna döden. Det var ett möte jag såg fram emot, men tråkigt nog fick vi skjuta upp det flera gånger, senast på grund av den rådande pandemin.
Nu blir det enda rätta att gå själv till Operabaren och att ta med en av hans böcker. Det finns många att välja på och det ryms så mycket i var och en av dem. Ändå tror jag nog att mina tankar under läsningen snart kommer att blandas med minnen om alla de fina personliga brev han skrev till förlaget med sin lite spretiga handstil, eller kanske om det livfulla samtalet han en gång hade med Orhan Pamuk när vi samlades några stycken efter Nobelpristagarens scenframträdande på Kulturhuset. Den turkiske författaren hade inte läst Carl-Henning Wijkmark och frågade mig efteråt hur man stavade hans svåruttalade namn. ”Jag har inte läst honom”, sa han. ”Det var synd”, sa jag, ”men det tycker jag verkligen att du ska göra”, väl medveten om att han inte skulle bli besviken.
Håkan Bravinger
Relaterade artiklar