På promenad med: Eli Levén

När Eli Levén, tio år efter den uppmärksammade debutromanen Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, återvänder till romanen gör han det med en berättelse om sorg och kärlek, om att glömma och minnas. Vi möter Robin som försöker bearbeta den största sorgen, att förlora någon man älskar. Hur jag skulle vilja försvinna tar oss till New York, Berlin och till minnen av barndomens Sverige.

Berätta om Robin, berättarrösten i din nya roman.

– Han är en tjugosjuårig kille från Sverige som har förlorat sitt livs kärlek Felix till döden. Han försöker skriva sig fri från den smärtan och träda in i livet igen, nu när han är ensam kvar. Döden har skapat ett oöverbryggligt avstånd mellan honom och hans älskade, Felix, och han är nu ensam med en massa minnen. Robin har åkt till New York från Berlin för att han hoppas att anonymiteten där ska göra honom till en person utan historia. Han ser till att hålla sig sysselsatt med att skriva, dela sexualitet med nya vänner, göra sattyg och skaffa nya vänner. Robin är någon som upplever en gräns mellan sig och världen. Han förmår inte att uttrycka sig. Robin gör ett arkiv av karaktärer inom sig och i det han skriver genom att möta nya människor. Karaktärerna hjälper honom fram till skrivandet och representerar olika komponenter i skrivandet. Robin är en melankolisk karaktär som längtar efter njutning.

Vilka andra människor möter Robin?

– I New York där Robin är i bokens början träffar han den possessiva Santi, den visionära livsbejakande Juana, busige Alex som förändrar sig hela tiden, den uttråkade Valerie, poeten Charles och den passiva Ambra. Genom att tillsammans pressa sig till fysiska och andliga gränser genom kärlek, våld, sexualitet och droger vill Robin att något annat ska uppenbara sig, en ny identitet.

– I Berlin dit Robin sen åker finns Karl, hans pojkvän från tonåren. Och där finns också Marzia som liksom alla andra karaktärer är en blandning av kärleksrelation och vänskap. Karaktärerna har en gemensamhet i sin androgynitet som de uttrycker på olika sätt. De befinner sig i ett typ av utanförskap som drabbat dem mittemellan val och ödesbestämdhet.

Platserna i boken, vad betyder de för dig – och vad betyder de för bokens karaktärer och själva berättelsen?

– New York är den snabba taktens stad medan Berlin är sömnighet. New York är framtid och vägran till nostalgi, medan Berlin är dränkt i död och dåtid. Och Sverige är en romantiserad barndomsplats. För mig är New York och Berlin ställen som jag återkommer till, som jag vill fortsätta nedteckna.

Vad har du lyssnat på och läst när du skrev boken?

– Mina främsta inspirationskällor är människor som jag har älskat. Vänner och älskare som jag beundrat. Konstnärer, transsexuella, dragqueens, sexarbetare. Dock talar jag bara för mig själv. Den abstrakta expressionisten och målaren Agnes Martins bok Schriften/Writings ledsagat mig med sin synkretistiska andlighet och inställning till skapandet. Boken Ett landskap av Birgitta Trotzig. Men också Marguerite Duras Lol V Stein som också handlar om någon som precis som Robin blir galen av sorg och gör motstånd genom att bli anonym. Musikmässigt har jag lyssnat på italiensk disco och Maurice Ravel impressionistiska pianostycken.

– Jag är inte ute efter att göra dokumentär utan hur det vakna livet blandas med mitt drömmaterial genom språket. Att låta något tala igenom mig, befrukta det övergående med evighet. Idén om Gud, en abstraktion av totaliteten som vi endast når i skärvor. Sammantaget handlar inspirationerna om att gå andens väg, snarare än förnuftets, överjagets dömande sterilitet.

Jag läser din bok som, bland mycket annat, en berättelse om att hitta tillbaka till skrivandet, är det ett tema du känner igen? “Jag vill skriva igen och kanske är han en väg ut”, står det på ett ställe i boken.

– Temat om att hitta skrivandet och hitta sig själv genom skrivandet är där, ja. Det är ju också något som jag försökt göra med böckerna och filmerna jag skrivit. Jag har skrivit en tredje del till den här historien i form av ett filmmanus. Jag har också skrivit en berättelse som en långfilm utifrån Robins systers perspektiv, en skuggkaraktär i romanen. Min drivkraft i skrivandet är att jag vill tillföra något till det svenska språket. Beskriva erfarenheter som jag inte funnit. När jag började skriva kände jag en stor skillnad mellan mitt liv och litteraturen som jag upplevde den. Jag tänker fortsätta att på olika sätt och i olika stilar skriva om det som jag sett i mitt liv, det som jag längtar efter. Sveriges begränsningar har inspirerat mig. Felix blir en oåtkomlig punkt dit Robins längtan och skrivande kan röra sig emot.

Apropå begränsningar, en fråga jag funderat på länge är om det finns ett queert skrivande? Hur skulle det kunna se ut i så fall?

– Jag tror nog inte det finns ett queert skrivande. Men queerhet, som jag ser det, handlar om att gå sin egen väg, vilket alltså få människor gör egentligen. Det handlar om att äga sitt sexuella begär och sätta den i förgrunden för sin livsväg, i olika grader av synlighet. Ett sånt uttrycksval är förstås beroende av andra faktorer som ekonomi och var man bor och annat. Jag är emot allt typ av fastställande av vad queer är, ändå tycker jag att man borde förstå att det på svenska betyder pervers, det ordet har en livgivande ursinnig blandning av skratt och allvar kring sig och ja det kanske är queert ändå. Queer är aldrig mysigt eller tryggt utan utmanande, alltså rör begreppet på sig och är en strävan snarare än något som kan uppnås.

I boken skriver du, ”Mitt livs dilemma är att välja antingen det sociala eller ensamheten, där man arbetar och tar intryck, läser och ser filmer”. Varför står de här två tillstånden i opposition till varandra? Hur hittar jaget en balans mellan de två?

– Robin i boken reflekterar kring att vara en fiktion eller att skriva en fiktion. Att leva i en dröm eller att vara en dröm. Att hitta på eller att leva sin dröm. Men det handlar också om det erfarenhetsdrivna skrivandet. Som kräver liv men som också tar liv och kraft och kräver stillhet och reflektion.

Ett annat citat jag strök under i boken är: ”Jag ser över det jag har skrivit och undrar över den här människan, när är jag den förutom i skriften? När är jag så som jag är när jag skriver?”. Vi är nog många som har en inre bild av oss själva, som kanske framträder som vi önskar till exempel i skrift, men som vi har svårt att levandegöra när vi ska visa den för världen, som fysiska personer. Hur kommer man tillrätta med det här? Eller kommer man en dag att släppa det, bara?

– Robin letar efter sin skugga. Och han märker att det finns en diskrepans mellan vad som skrivs ned och vad som levs. Det är en liten del av livet som finns på pappret. Men jag tror att vi kan jämka oss med vårt öde och samtidigt känna en betraktande stillhet inom oss, som accepterar det som blir. Det är nog allas dilemma, att acceptera vårt öde och samtidigt handla, att använda viljans makt. Robin skriver för att överleva sin glädje som också är en sorg i den här tiden i hans liv, därför att han inte kan dela den med honom som han ville ha ett hem med, Felix.

Till sist, vad betyder bokens titel, Hur jag skulle vilja försvinna?

– Titeln handlar om flera saker. Det handlar främst om konstnären och den andligt sökandes väg, att låta Gud eller inspirationen tala igenom en utan att man lägger sig i. Kan vi, som är som karaktärerna i den här boken på ett eller annat sätt, ha en plats i det stora sambandet som andligheten ändå visar på? Kan vi äga den platsen?

– Flera av karaktärerna i boken har bakgrund i religionen och i sekter där queera personer ofta känner att de inte har en plats. Man kan välja att försvinna i en gud, försvinna i natten, försvinna i havet, i en kärleksrelation eller man kan försvinna som Felix gör, genom ett fönster. Det handlar om existensens tyngd på oss, som är tung ifall vi inte låter den vara. Men det handlar också om lättheten, i att flyta med i livets strömmar och försvinna i vattnet i extatiskt lätthet.