Ralph Waldo Emerson – “1800-talets mest inflytelserike författare”

Ralph Waldo Emersons essä Naturen (1836) är ett poetiskt manifest och en predikan om människans förhållande till den natur som omger henne. Trots att Naturen var Emersons debut återfinns redan här frågeställningar som skulle bli centrala i författarskapet: Hur ska vi leva? Hur ska vi tänka? Hur ska vi handla? Själv sammanfattade han det såhär: "Jag har endast haft en doktrin, nämligen den enskilda människans oändlighet."

Emersons betydelse för amerikansk litteratur går knappast att överskatta; Harold Bloom kallade honom 1800-talets mest inflytelserike författare. Ändå har han förblivit förhållandevis okänd i Sverige. I denna utgåva presenteras ett urval av Emersons viktigaste essäer, några för första gången på svenska, i översättning av Ola Klippvik.

Nedan bjuder vi på förordet till Naturen, av Emi-Simone Zawall.

***

När Fredrika Bremer anländer till tågstationen i Concord, Massachusetts, den 4 december 1849, har hon befunnit sig i Amerika i ett par månader. Hennes rundresa i landet kommer att pågå i sammanlagt två år, men i en anteckning gjord bara dagen före, den 3 december, har hon ändå upprymt hunnit konstatera: »Jag känner hvar dag huru alldeles nödvändig för hela mitt liv och min utveckling denna amerikanska resa är.«

I Concord ska hon tillsammans med värdparet Marcus och Rebecca Spring, och den svenske juristprofessorn Per Erik Bergfalk, som också han är på studieresa i landet, besöka Ralph Waldo Emerson vars dikter och essäer hon studerat och till och med försökt sig på att översätta. Det har snöat och blåst mycket under tågresan dit och det fortsätter att snöa hela vägen fram till Emersons hus. Väl framme ser hon honom komma gående på håll genom en liten gång av granar. Hans huvud är bart under snöfallet, noterar hon, han ser stilla, ädel och allvarlig ut med blek hy och mörkt hår, yngre än hon föreställt sig honom, inte heller så tjusande som hon trott. Men han ser, trots allt, betydande ut. »Jag har ännu aldrig gått ett steg för att se ett litterärt lejon«, antecknar hon, »men Waldo Emerson, denne pionjär i den nya världens moraliska skogar, som sätter sin yxa till roten av de gamla träden för att nedhugga dem och bana vägen för nya planteringar – denne man ville jag gå ett stycke väg för att se.«

Ralph Waldo Emerson, som är född 1803, är bara två år äldre än Bremer. Han kommer från en familj av handelsmän och präster; fadern, William Emerson, är fram till sin förtidiga död 1811 präst i en unitarisk församling och redan som barn blir Emerson intresserad av frågor om tro och mening. Han börjar tidigt skriva poesi, uppmuntrad av sin faster Mary Moody som med sin originella världsåskådning gör ett djupt och livslångt intryck på honom. Efter sina skolår på Boston Latin School och Harvard College försörjer han sig ett tag på att undervisa, studerar senare till präst på Harvard, predikar, reser till Florida för att behandla sin tuberkulos, kommer tillbaka för att fortsätta predika och blir 1829 utsedd till pastor i Boston. Samma år gifter han sig med sin ungdomskärlek, Ellen Tucker, som dör av tuberkulos bara ett par år senare. Emerson, som aldrig känt sig hemma i New Englands ortodoxa religiösa miljö, avslutar sin tjänst året efter hustruns död, håller en avskedspredikan och reser över Atlanten till Europa för att finna en ny mening med tillvaron. I England besöker han flera av de författare och intellektuella han så länge beundrat – Samuel Taylor Coleridge, William Wordsworth och Thomas Carlyle – men blir besviken när han inser hur alldagliga de är. Det är först när han kommer till Muséum national d’histoire naturelle och de grönskande trädgårdarna i Jardin des Plantes i Paris som något händer med honom. Han får en uppenbarelse av att den sköna natur han ser omkring sig också finns i honom själv och inte bara i honom, utan i alla människor, och inte bara naturens högre former utan också dess lägre, vildare, mer groteska. Han återvänder hem och håller en föreläsning där han berättar om sin uppenbarelse.

»Världens skönhet är en ständig inbjudan till att studera världen«, förklarar han. »Jag tänker hörsamma denna inbjudan. Jag tänker bli naturalist.«

När Emerson träffar Bremer i december många år senare är han på flera sätt en annan människa. Han har gift om sig med Lidian Jackson, fått fyra barn, men också förlorat ett av dem, sonen Waldo, i scharlakansfeber. Hans forna predikoverksamhet har ersatts av undervisning i historia, litteratur och biologi och han är en del av den nya folkbildningsrörelse som ska stärka den unga, amerikanska nationens städer och byar. Dessutom har han givit ut en lång rad essäer, poesi och föreläsningar som omarbetats till essäer, och gjort sig känd över hela landet som en ledande gestalt för The Transcendental Club tillsammans med Henry David Thoreau, Margaret Fuller, Nathaniel Hawthorne – med flera. De ger ut tidskriften The Dial 1840–44 där de publicerar artiklar, kritik och essäer och tillsammans drömmer de om ett nytt samhälle, ett nytt Amerika, den nya amerikanen.

Transcendentalisterna förenas inte av något särskilt tankesystem. Snarare är det en viss livsstämning de delar – ideal de tror kan bana väg för nya sätt att tänka, skriva och vara människa på. En del av dem är hämtade från den amerikanska unitarismen, som så djupt präglat det intellektuella och andliga livet i New England, andra från den europeiska romantiken. Indisk filosofi och vishetslära blir med tiden också viktig, men den idéförklaring som ligger gruppen närmast, genom att vara något av dess tändande gnista, är Naturen, den essä Emerson skriver och ger ut bara några år efter hemkomsten från Europa som ett slags sammanfattning av sina nyvunna insikter.

Gud, konstaterar han där, är inte något högre väsen, skilt från människan, utan en gränsöverskridande kraft som finns i och omkring oss. Det vi kallar verklighet är inget annat än ett uttryck för denna kraft, allt består av den, vi är alla en del av det universella varat, och det blir uppenbart för oss när vi kommer i kontakt med naturen. I skogen, på ängen, vid havet; överallt och i allt pekar naturen mot den dolda relationen mellan människa och växt, människa och värld. Därför är det naturen som är människans lärosäte. Naturen lär människan att bli fri.

»Traskande i snöslask över ett ödsligt skifte«, skriver Emerson, »under en grå eftermiddagshimmel, utan någon speciell förväntan i mitt sinne, har det hänt att jag känt mig rent euforisk. Jag är lycklig på gränsen till bävan. Även i skogen kastar vi av oss våra år, likt ormen sitt skinn, och blir oavsett ålder ett barn. Skog är evig ungdom. I denna heliga plantering råder frid och dekorum; här firas ständig högtid och besökaren fattar inte hur han skulle kunna tröttna på den, om han så fick leva i tusen år. I skogen återfår vi förnuftet och tron. Där känner jag att inget i livet kan gå mig galet; att ingen olycka kan drabba mig (så länge jag får behålla min syn) som naturen inte kan åtgärda. Med fötterna på marken och huvudet badande i den blida vinden, upplyft i en ändlös rymd, förjagas all dum egoism. Jag blir ett genomskinligt öga. Jag är ingen. Jag ser allt. Universum strömmar genom mig; jag är en kringsvävande gudspartikel. Min bäste väns namn får en tillfällig och främmande klang; ord som bror och bekant, tjänare och herre blir tomma distraktioner. Jag älskar den otyglade, odödliga skönheten. I vildmarken finner jag något dyrbarare och mer närbesläktat än i byn eller staden. I det rofyllda landskapet, särskilt i den fjärran horisonten, skådar människan något så vackert som sin egen natur.«

Ändå träder människan i naturens tjänst med bara halva sin styrka. Överallt tycker sig Emerson se människor som begränsas av religiösa former, sociala vanor och historia. Hur ska de någonsin kunna skåda sin inre natur och ta reda på vilka de egentligen är, undrar han, när de är så upptagna med att kasta sig i händerna på självutnämnda profeter och rutinmässigt ägna sig åt det de borde vara? Bara genom att frigöra sig från förblindande normer, föreställningar och förnuftstro, och ge akt på de egna instinkterna, kan människan bli människa igen. Vi måste leva inifrån och ut, inte tvärtom, menar han, vi måste lita till vår intuition, förstå att vi är gjorda av ögon och kan se med våra fötter, att vi är härvor av rottrådar vars blommor och frukter är världen. Ingenting är så heligt som det egna medvetandets integritet. »En människa må rådbråka sin hjärna i evighet utan att fördenskull lyckas nå den självinsikt som kärlekens passion kan förmedla på en dag«, skriver Emerson i Historien. »Vem känner sig själv förrän han skakats av besinningslös vrede, eller hört en vältalig tunga, eller känt den bultande pulsen ihop med tusentals andra under en nationell triumf eller ett nödläge? Ingen kan föregripa sin egen erfarenhet eller gissa sig till vilka förmågor och känslor som en ny händelse ska utlösa, lika lite som han kan rita av ansiktet på någon han ännu inte träffat.«

Frågan om hur en människa ska leva sitt liv för att leva det fullt ut är något som ska dröja sig kvar i Emersons tänkande som en kraftkälla hela livet. Hans tidiga erfarenheter av att själv tvingas till anpassning i de sammanhang han tillhört, under förespegling att det varit vad tron, kyrkan och samhället behövt, spelar en stor roll när han så småningom utformar sina idéer om människans plikt att lyssna till sig själv. Han tror blint på individens rätt att gå sin egen väg. Men han är samtidigt inte okänslig för kollektivets och gemenskapens betydelse. Ytterst syftar ju människans inre och yttre frihet till att förändra människors relationer sinsemellan och i förlängningen hela samhället. Åren före det amerikanska inbördeskriget 1861–65 är Emerson djupt engagerad i slaverifrågan som delar landet och förespråkar, liksom flera av de andra transcendentalisterna, slaveriets avskaffande. Han är också övertygad om att hela den amerikanska nationen en gång för alla måste frigöra sig från Europa för att, i likhet med den enskilda människan, finna sig själv. »Till Europas artigt nedlåtande stämma har vi lyssnat länge nog«, säger han till studenterna vid Cambridge i essäföreläsningen Den amerikanske studenten. »De miljoner ofödda som köar omkring oss, ivriga att börja leva, kan inte alltid födas upp på förtorkade rester av utländska skördar.« Visserligen måste en gedigen kunskap om det oundgängliga i den europeiska traditionen införskaffas – alla måste ta del av Goethe, Cicero, Montaigne, Carlyle – men denna kunskap behöver förenas med allt det som är eget och unikt; de egna förutsättningarna, den egna historien, de privata erfarenheterna. Det är hög tid för en självständig amerikansk kultur – och inte minst litteratur – att ta form.

På många sätt är det författaren som förblir den ideala människan i Emersons värld. Skillnaden mellan att leva sant och att skriva framställs ofta som försvinnande liten. »Var finns mästaren som skulle kunnat undervisa Shakespeare?« undrar han retoriskt i essän Självförtröstan för att själv besvara frågan med orden: »Insistera på dig själv; imitera aldrig.« I sin krets blir också Emerson något av en litterär vägvisare. Det är inte det sköna och sublima som ska utforskas och besjungas, utan det låga och alldagliga: de fattigas läsvanor, barns känsloliv, gatans lag och hushållets betydelse. Hans ställningstagande för den enkle amerikanens vardag som den amerikanska litteraturens unika stoff är konstnärligt förlösande för många. »Det värdefulla finns längs allfarvägarna«, skriver han i Erfarenhet och på författare som Emily Dickinson, Herman Melville och Walt Whitman gör han ett djupt intryck – för att inte tala om Thoreau.

Inte ens Bremer kan låta bli att erkänna vilken märkvärdig effekt Emerson och hans essäer har på henne. »Jag säger ofta emot honom«, antecknar hon, »jag träter med honom, jag ser att hans stoicism är en ensidighet, hans panteism en ofullkomlighet, och jag vet vad som större och fullkomligare är; men jag är under förtrollningen, jag tycker mig växa större av hans storhet, starkare av hans styrka, och jag andas en höglandsluft i hans värld som är mig obeskrivligt förfriskande.«