Det är en av landets stora författare som idag har lämnat oss. Jan Myrdal kunde som ingen annan sätta känslorna i svang, åsikterna om hans åsikter gick alltid vitt isär och tonläget var ofta bryskt och oresonligt. Ändå är det en dag som denna viktigt att framhålla att få någonsin ifrågasatte hans stilistik, hans enorma vetande och hans stora tilltro till litteraturen och dess verkningsmedel.
För många kommer hans Jagböcker för alltid att höra till den svenska litteraturskatten. De har varit helt stilbildande i sin uppriktighet och skärskådande blick, så pass att många av de senaste tjugo årens mest omtalade autofiktiva böcker av yngre författare måste läsas i ljuset av Jan Myrdals Barndom, 1982, En annan värld, 1984, Tolv på det trettonde, 1989, När morgondagarna sjöng, 1994, Maj. En kärlek, 1998, och slutligen, En andra anstånd (2019). Vi talar här om ett modernt storverk som spänner över närapå ett halvt sekel.
Jan Myrdals historia med Norstedts förlag är aningen komplicerad. Efter många år av framgångsrikt samarbete lämnade han förlaget och sin vana trogen skulle konflikten föras inför öppen ridå, med hög stämma och med stark argumentation. Ändå gladdes många med mig när han hörde av sig flera år senare, efter att ha färdigställt vad han själv beskrev som den sista installationen i just Jag-serien.
På hans födelsedag i samband med utgivningen av Ett andra anstånd ombads jag att säga några ord om boken. Jag inledde med att påpeka att Jan Myrdal alltid lyckats hålla tankarna svåra och meningarna enkla, en konst som förvånansvärt få bemästrar. Men också att jag trodde att Jan Myrdals alldeles speciella dialog med litteraturhistorien hade gått många förbi, förmodligen för att de på ett högst olyckligt sätt låtit debattören Myrdal skymma författaren Myrdal.
Nu blev det förstås ändå en debatt när Ett andra anstånd kom ut i handeln. Flera hyllningar, inte tal om annat, men också några som gick till hårt angrepp. Ordskiftet tog hårdare på Jan än vad jag hade föreställt mig. Men det var inte det att andra hyste åsikter som föreföll honom felaktiga, utan att han gavs ett så knappt medialt utrymme för att ge sin syn på saken. En sak ska ändå nämnas och det är att i arbetet med sitt manus så var taket alltid högt, han var alltid mån om att få höra en avvikande åsikt, oavsett det handlade om kommatering, ordval eller gestaltning.
Personligen vill jag mena att han med sin sista skönlitterära bok skrivit så självutlämnande att det många gånger faktiskt smärtade att läsa. ”Visst finns många böcker där åldrandet är ett ledmotiv”, skrev jag i mitt tal, ”men har jag någonsin tidigare läst det så här avskalat, osentimentalt, så här klarsynt och så avlägset det metafysiska. Kroppen ska bära oss genom livet, men ju längre det blir, desto svårare för kroppen att bära oss. Det är inte märkvärdigare än så, men det är få som kan föreställa sig vad ett självbiografiskt skrivande faktiskt innebär, det som verkligen vill nå bortom saker som en censor lätt kopplar bort, det som tvingar författaren att göra sig obekväm gentemot barn och nära och kära, vänner och fiender, läsare och kritiker.”
När vi träffades första gången på förlaget hade han gått en ganska lång promenad från Vasagatan till Riddarholmen, avslutat med en tung uppförsbacke, vi slog oss ner i fåtölj och han andades tungt så jag frågade om han ville ha ett glas vatten. ”Nej, det behövs inte”, svarade han och fortsatte meningen med att beskriva sin gamle förläggare Thomas von Vegesacks syn på den tyska litteraturen, hur den till viss del skiljde sig från hans egen, och sedan fylla i att ”det är ju så att med frihetstiden så inskärptes ett alldeles särskilt stilideal som hade med dygden att göra, och förresten så sa Strindberg en gång att han…” Jag avbröt honom och sa att även om han inte behövde ett glas vatten så var det nog så att jag kanske behövde det.
Sedan satt vi i flera timmar och pratade om hans manus, förlaget och allt mellan Sokrates och Norstedts monter på bokmässan, mellan himmel och jord, revolutioner och fria val, från kinesiska tänkare som jag aldrig hört talas om till franska filosofer som jag aldrig har läst. Det var ett sant nöje.
Håkan Bravinger