Sisela Lindblom om de stockholmska häxprocesserna

Sisela Lindbloms nya bok Brinn! är en historisk roman som utspelar sig i nuet. I händelsernas centrum står Lisbet Carlsdotter, ett av de mest aktiva vittnena i de stockholmska häxprocesserna.

Lisbet Carlsdotter levde på Södermalm i Stockholm. Sisela Lindblom har länge fascinerats av Lisbets historia och konflikterna hon var inblandad i.

– Ja, ända sedan tonåren. Jag kom i kontakt med historien på olika vis eftersom jag växte upp i de kvarteren. Några av de platser och byggnader där Lisbet rör sig i romanen finns ju kvar än idag. Som Katarina kyrka eller Stockholms Stadsmuseum. Jag har funderat, fantiserat och skrivit om Lisbet i olika åldrar kan man säga. Och från olika platser. Jag har sett från olika håll på hennes historia... Den här gången är några nya saker viktiga för mig. Hennes omgivning, vad som var viktigt för de som fanns runt henne. Och så vill jag att hon ska få komma till tals.  Vilket ju är svårt att åstadkomma, men inte svårare än att flyga till Blåkulla...

– Sen är det också något med att hon är beredd, säger hon i all fall, att leva och dö på det hon vittnar om. Varför är hon det? Det är inte särskilt hedervärt det hon gör – vittnar mot grannkvinnor och anklagar dem för att ha tagit henne och andra barn till Blåkulla. Vare sig hon själv vet om det eller inte, är jag intresserad av vad som driver henne.

Vad gjorde du för researcharbete inför boken?

– Jag har på ett ganska osystematiskt vis lärt mig läsa i handskrivna protokoll (hjälpligt, det är svårt!) och leta i olika arkiv. Det finns ett fantastiskt rikt material i domstolsprotokollen, där man får veta mer om människorna, hur de talar, agerar och deras omständigheter. Det är väldigt uppslukande och svårt att till sist bestämma sig för att lämna protokollen därhän och skriva en roman. 

Din bok utspelar sig 1676, finns det några paralleller man kan dra mellan då och nu?

– Lisbets omständigheter var inte de bästa, idag lever många av oss mycket bättre, på Södermalmen eller i Göteborg, där jag själv bor. Ändå kan vi nog få det hett om öronen... Som författare har jag inte velat göra hänsyftningar till nutid men jag har velat att Lisbet ska tala till den som läser, och inte hamna långt bort, insnärjd i krångligheter eller svept i romantiska slöjor, å, en svunnen tid! Även om jag själv just känner det hisnande i att närma sig en annan tid. Jag vill att Lisbet ska komma nära, det har varit en nästan plågsam önskan. Jag hoppas att texten öppnar sig för läsaren och gör det möjligt att dra egna slutsatser. Och paralleller.