Första delen i den nya spänningsserien The Killer!

Caroline och Gustav är det perfekta paret som har allt de någonsin drömt om – familj, lycka, framgång, pengar, ett stort socialt nätverk och många som följer deras drömliv i sociala medier. Men vad skulle hända om de berövades allt?

En varm dag i början av augusti försvinner den gravida Caroline tillsammans med parets två små döttrar spårlöst från deras exklusiva strandvilla i Malmö. Omständigheter kring försvinnandet förbryllar polisen som inleder en brottsutredning. Ett massivt sökpådrag drar igång under ledning av Henrik Hedin och Leia Kaplan, två av Sveriges främsta brottsutredare.

Snart står det klart att inget är vad det synes vara – det blir en kamp mot klockan där insatserna blir allt högre och överraskningarna blir fler och fler.

Med sin nya roman Död för dig inleder Mikaela Bley en ny serie med de två brottsutredarna Henrik ”The Killer” Hedin och Leia Kaplan i huvudrollerna.

Vi bjuder på inledningen av boken!

Mikaela Bley – Död för dig

PROLOG

Sorgen nyper hårt i varenda nerv. Helst av allt vill hon bara somna och vakna upp till en annan verklighet. 

De isblå ögonen betraktar henne misstänksamt från andra sidan bordet. Återigen ber han henne gå igenom händelseförloppet, som om han inte är nöjd med de tidigare versionerna hon delgett. Antingen inväntar han ett misstag från henne, eller så är hon bara paranoid.

”Kroppen låg under vattenytan”, säger hon med sammanbiten röst. ”Jag försökte hjälpa upp … Men det fanns ingen puls. Det var för sent.”

Scenariot har hon repeterat otaliga gånger i huvudet. Vid minsta felsteg kommer syndafloden att skölja över henne och dem alla. Ingen kommer att komma levande ur det – om hon inte håller sig till sin sanning. 

Den enda sanningen.

De är alla offer. 

Om de någon gång i framtiden får reda på vad hon tvingades göra för dem så skulle de förlåta henne.

Ett nervöst skratt bubblar upp från ingenstans, på ett oberäkneligt sätt. Ett torrt knarrande läte som hon inte alls känner igen som sitt eget. 

”Jag förstår att det här är jobbigt för dig”, säger The Killer.

Hon kniper ihop munnen och fnyser åt honom. Han kan omöjligt sätta sig in i hennes ­situation – vad vet han om hur det känns att döda någon?

DEL 1
TORSDAG
13 augusti

GUSTAV

Ljusets hastighet är hans enda begränsning, påminner han sig själv om och möter sin egen blick på de guldinramade omslagen från olika affärstidningar. Hela hans karriär finns samlad i de där tavlorna, alla hans framgångar.

De danska analytikerna i skrynkliga, billiga kostymer granskar honom slött från andra sidan mahognybordet när han går igenom tillväxtkalkylerna.

Gustav kastar ett öga på klockan på armen.

”Var är Rasmussen?” frågar han skarpt. 

Han kan inte dölja sin irritation längre. I över en månad har han väntat på det här mötet och så har Rasmussen inte ens vett att dyka upp själv. Det är respektlöst. Vad ska han med de här blåbären till som inte har mandat att fatta några inve­steringsbeslut? GameOn är ändå ett av de mest kvalificerade tillväxtföretagen på gamingmarknaden och Gustav kan mer om spelbranschen än någon annan i hela jävla Europa. 

För ett år sedan hade han bett dem dra åt helvete.

Han behöver en dubbel espresso, eller något ännu starkare. 

I samma sekund som han reser sig knackar det på dörren.

”Ja?” säger han och vänder upprört huvudet mot dörren där en rodnande Filippa tittar fram.

”Jag … jag ber så mycket om ursäkt för att jag stör, men du har ett samtal som jag tror att du måste ta.” 

I drygt två år har Filippa jobbat som hans assistent och hon blir fortfarande nervös i hans närvaro. Varje gång hon pratar med honom blossar kinderna upp som två stora tomater. På anställningsintervjun förstod han direkt att hon inte var rätt person för jobbet, men när hon satt där alldeles rödgråten med sin blonda page och sina fylliga läppar och berättade att hon precis mist sin mamma – då hade han inte haft mage att neka henne jobbet. Att Filippa fortfarande är kvar beror enbart på att hon alltid gör som han säger, utan att ställa några onödiga frågor.

”Vem är det?” frågar han kort.

”Svenska polisen.”

Han spänner blicken i henne, hon har fan inte ens vett att vara lite diskret. Ett samtal från polisen kommer knappast hjälpa honom att stänga den här investeringsrundan.

”De sa att det är viktigt.”

Gustav suckar och vänder sig mot danskarna.

”Jag är hemskt ledsen men ni får ursäkta mig, jag måste ta det här samtalet. Den nya spellagen utmanar oss ständigt …” Han drar ut stolen. ”Men vi kanske ändå var klara här. Hälsa Rasmussen att vi stänger möjligheten till saminvesteringar nästa vecka.”

Spelet är högt, men alternativen håller på att ta slut. Finansieringen måste lösas.

”Filippa, följer du herrarna ut, är du snäll?”

Innan danskarna hinner svara lämnar han styrelserummet och går den avlånga korridoren bort till sitt hörnrum. Dörren smäller igen bakom honom och han rättar till fotot på Michael Jordan så att det hänger rakt. Don’t let them drag you down by rumors, just go with what you believe in, tänker han och sjunker ner i stolen bakom sitt skrivbord. Lättad över att slippa krypa för de där asen som inte förstår värdet av honom och det han har byggt upp, trots att han är den enda i Norden som har lyckats starta ett spelbolag med sina bara händer och som nu är värderat till fyra miljarder på börsen. Gustav Jovanovic ska inte behöva krypa för någon. Rasmussen och hans riskkapitalistgäng borde kasta pengar efter honom och hjula runt på stan för att de ens fått möjligheten att investera i hans nya spelmjukvara.

Han slänger en blick på fotoväggen med de olika idrottsmän som varit hans förebilder sedan barnsben, lossar slipsen och lutar huvudet bakåt. Sluter ögonen och tar några djupa andetag innan han sträcker på sig och plockar upp telefonen från skrivbordet.

”Ja, hallå.”

”Är det Gustav Jovanovic jag talar med?” frågar en kvinna på bred skånska.

”Det stämmer …”, säger han samtidigt som han reser sig och går fram till glasväggen. Solen bländar honom och det blixtrar till för ögonen. 

Från femtonde våningen kan han se ut över sundet och hela vägen till Malmö. Nedanför honom fyller lunchgästerna uteserveringarna i Nyhavn.

”Mitt namn är Maria Strand och jag jobbar på Malmö­polisen. Jag och min kollega står utanför ditt hus på Gustavsgatan. Var är du?”

”På mitt kontor i Köpenhamn. Varför undrar du det? Har det hänt något?”

”Vet du var din fru Caroline är?”

”Va?” Gustav vinklar ner lamellerna på gardinerna. ”Vad handlar det här om?”

”Vi fick in en orosanmälan om din fru och era två döttrar, Astrid och Wilma. När talade du med din fru sist?”

Hjärtat bultar.

”I går kväll. En orosanmälan? Från vem?” Han tittar på klockan som visar strax efter elva.

”Så du har inte pratat med din fru eller dina barn i dag?”

”Nej, jag har haft möten back to back … Är de okej?”

”Vi vet inte än, så därför skulle vi vilja att du kommer hem så fort som möjligt och låser upp, så att vi kan söka igenom huset.”

”Förlåt, jag hänger inte med?” 

”Vi behöver komma in i huset så fort som möjligt för att se om de är skadade och därför inte kan öppna eller höra av sig. Finns det någon i närheten som har nycklar?”

”Min morsa har ett par, jag kan ringa henne. Hon bor i Västra hamnen men jag vet inte om hon är hemma.”

”Bra. Kan du spåra din frus telefon?”

”Nej, tyvärr inte. Vi har inte sådana appar.” 

Gustav försöker minnas vad hon och flickorna skulle göra under dagen. 

”Det måste ha blivit något missförstånd”, säger han.

”Enligt en väninna till din fru skulle hon ha träffat Caroline och era döttrar för två timmar sedan”, fortsätter poliskvinnan. ”Men Caroline dök inte upp och svarar varken på mobilen eller öppnar när vi ringer på dörren.”

”Hon har väl bara åkt nånstans, kanske glömt att de skulle ses?”

”Vi kan se att hennes handväska ligger kvar i köket och bilen står i garaget. Det oroade Carolines väninna och nu även oss, med tanke på er frus hälsotillstånd. Hur lång tid tar det för dig att komma hit?”

”Jag kan vara hemma på trettio minuter, men …”

”Bra. Då ses vi snart.”

Samtalet bryts och Gustav stirrar på telefonen. Det tar några sekunder innan han förmår sig att agera. Han slår ihop datorn och rättar till kavajen.

Innan han går slänger han en blick på fotot på skrivbordet. Bilden är från förra sommaren, när familjen hälsade på farmor och släktingar hemma i Bosnien. Wilma fyllde fem år och hade kalas nere på Neum Beach. De runda ansiktena är kladdiga av chokladglass som har droppat ner på deras vita spetsklänningar. Bakom flickorna står Carro i en svart trekantsbikini och skrattar.

Hon avskyr den bilden, tycker att hon ser blek och plufsig ut, men den gör honom glad. Den är levande. Äkta.

Han tar sig för bröstet och pressar in fingrarna hårt i mellangärdet för att dämpa trycket. Allt kommer att ordna sig, tänker han, dubbelkollar att nycklar och plånbok ligger i fickan och tar mobilen. Den andra mobilen måste han ha glömt hemma innan han drog till kontoret. Han svär tyst för sig själv och går med snabba steg ut i receptionen.

”Jag måste till Malmö och ta hand om en sak. Boka av lunchmötet och du, om vår revisor ringer, hälsa henne att jag skriver på nästa vecka. Hon kommer att förstå.”

”Okej”, säger Filippa. ”Men du, hur gör vi med …”

”Lös det bara”, säger han och trycker upp hissen. ”Boka in ett nytt möte med Rasmussen också. Och du, se till att han är med då.”

I den tomma hissen på väg ner till garaget går han igenom samtalslistan. Flera missade samtal från Ida och polisen, men inget från Carro.

Han tar fram numret till morsan och ringer upp. Efter tio signaler ger han upp och lägger på. En obehaglig våg av oro väller över honom. Morsan svarar alltid när han ringer.

Han går in på larmappen. Precis som han visste är övervakningskamerorna hemma avstängda och han ringer upp Carro. Signalerna läggs på hög och han kopplas till telefonsvararen.

Hej, du har kommit till Caroline Hjorthufvud Jovanovic. Jag kan tyvärr inte svara just nu …

Han trycker bort samtalet och ringer upp ytterligare en gång.

Telefonsvararen igen.

”Hej … det är jag. Var är du? Polisen är hemma hos oss. Ring mig så fort du kan. Puss.”

Han torkar bort svetten i nacken, klickar på återuppringning och inväntar pipet.

”Carro, kom igen, ring mig. Jag är orolig. Är flickorna med dig? Ring mig … Jag älskar dig.”

CAROLINE

Dörren är låst och nycklarna passar inte. 

”Det är jag, det är mamma”, ropar hon och springer runt villan.

En svag lukt av rök och avgaser sticker i näsan.

Hon placerar händerna mot glasrutan och kisar in genom fönstret till vardagsrummet.

Det ser övergivet ut, som om de har lämnat det i all hast. På bordet står halvfulla whiskyglas och en tom flaska har rullat in under serveringsvagnen. Den gigantiska målningen på Muhammad Ali har en stor reva i duken. På glasbordet står ett askfat fullt med fimpar.

Gustav tycker att rökare är idioter, han skulle aldrig tillåta att någon tände en cigarett i deras hus.

Hon backar några steg. Allt ser så annorlunda ut.

Teakmöblerna på terrassen är skitiga och sly skjuter upp mellan kalkstenarna. Altandörrarna går inte heller att öppna. Någon måste ha bytt ut alla lås.

Hon förstår inte. 

Rutorna skallrar när hon bankar på fönstren.

Febrilt letar hon med blicken efter något att slå sig in med och ser att trädgården är vildvuxen, trädstammarna är mossiga och den stora eken har tappat en gigantisk gren som landat på orangeriet och krossat glaset. Växterna har letat sig upp genom taket och spretar ut genom sprickorna.

Vad är det som händer? Hon snurrar runt.

Poolen är tömd på vatten. På botten ligger förruttnade löv och flickornas enhörning är tom på luft och smutsig av jord.

Studsmattan är borta.

”Gustav!” ropar hon, men dånet från vågorna slukar allt ljud.

Den vita stenmuren som omringar trädgården har rasat sönder på flera ställen. Stora hål gapar mot stranden och hjärtat bankar i bröstet.

Tomma ölburkar ligger slängda på marken. Parasiter har tagit sig in. Hennes hem är ett ruckel dit avskum drar sig. Vad ska folk säga om de får se villan så här?

Röklukten är starkare nu och hon ser upp mot fasaden. Lågor slår mot fönstren på övervåningen.

Flickorna!

Hon rusar upp mot huset och halkar till på den hala mossan. Lyckas snabbt resa sig och skriker efter hjälp men det finns inte en kotte i närheten. 

Skynda dig, tänker hon. Tänk. Vad ska hon göra? Hon har ingen telefon, ingenting. 

Elden mullrar innanför fasaden. Armarna darrar när hon plockar upp en sten och kastar den mot rutan. Glassplittret slår mot stenplattorna och rök väller ut. Värmen pressar henne bakåt.

Wilma ropar på henne inifrån huset och hon hör Astrids små hostningar.

”Jag kommer!” skriker hon. ”Jag kommer.”

Händerna blöder när hon bryter bort de vassa glasbitarna för att kunna ta sig in. Röken sticker i ögonen och hon pressar sig igenom det lilla hålet i glaset. Det går knappt att andas när hon kryper in i infernot. 

”Nej!” skriker hon. Det är någon som tar tag i henne och drar henne åt fel håll.

”Släpp mig! Mina barn är där inne!” Hon skriker och sparkar bakåt. Personen sliter i hennes hår och släpar henne över glassplittret.

Hon kommer att förlora allt. Precis allt.

Alldeles genomblöt vaknar Caroline. Det var bara en mardröm, tänker hon.

Bara en dröm.

Det stramar runt huvudet. En ögonbindel täcker ögonen. Händerna sitter fast bakom ryggen. Hon kan varken röra dem eller fötterna. Någon har bakbundit henne.

Efter någon sekund börjar hon skrika, men ljudet stoppas av något strävt i munnen. Det känns som en tillknycklad tygtrasa.

Underlaget vibrerar. Det låter som en motor. Hon försöker snurra runt men det går inte. Utrymmet är för litet.

Hon kippar efter andan.

Var är jag? tänker hon. Var är Gustav och flickorna?

GUSTAV

Musklerna drar ihop sig när han kör in på Gustavsgatan.

Tjugo minuter klippte han sträckan på. Han kör alltid som en dåre, men det där kunde ha gått åt helvete. Det enda han minns är att han brände mot rött i Köpenhamn. 

Resten är blankt.

Han passerar de feta villorna som var helt ouppnåeliga när han var liten. Han minns att han inte kunde fatta vad det var för människor som bodde här och vilka perfekta liv de måste leva.

För trettionde gången ringer han Carro. Signalerna ekar fortfarande och landar hos telefonsvararen.

”Carro, för fan. Svara nu!” skriker han och lägger på.

En polisbil blockerar grinden till villan, så Gustav får klämma sig in mellan två bilar som står parkerade lite längre ner på gatan, utanför stenmuren som vetter mot deras trädgård.

Två poliser i blå uniformer kommer gående mot honom på trottoaren.

Han tar ett djupt andetag och knäpper upp bilbältet.

Värmen slår emot honom när han kliver ur bilen. Det känns som att han ska spy.

”Det är jag som är Gustav Jovanovic. Har ni hört något?” frågar han och slår igen bildörren, rättar till kavajen och blickar ner över gatan innan han rundar bilen och går mot den rödhåriga kvinnan och hennes manliga kollega.

”Maria, det var vi som talades vid på telefon tidigare”, säger hon och sträcker fram handen samtidigt som hon lägger den andra på gravidmagen.

Gustav tar av sig de svarta solglasögonen och nickar kort mot den fräkniga kvinnan med höga kindben som känns alldeles för gammal för att vara gravid.

”Min kollega Karim”, säger Maria och pekar med huvudet mot den unga, spinkiga snubben.

”Jag fick inte tag på morsan, så jag kom så fort jag kunde.” Gustav har aldrig haft förtroende för svensk polis, de har alltid behandlat honom med misstänksamhet, så deras engagemang förvånar honom. ”Det måste finnas någon enkel förklaring.”

”Carolines väninna Ida har informerat oss om din frus diabetes och att hon har barnen”, säger Maria. ”Det är därför vi måste komma in i huset så fort som möjligt.”

Det låter som om hon har gurglat grisfett, den tjocka malmö­itiskan avslöjar att hon är uppvuxen i Parkernas. Han kan slå vad om att hennes farsa var polis, de har säkert varit snutar i flera generationer och sett hur Malmö förändrats.

”Har ni kollat sjukhusen?”

”Vi utesluter inget”, säger Karim. ”Har du legitimation?”

”Absolut.” Gustav halar fram plånboken ur innerfickan och visar körkortet.

Karim tittar hastigt på det.

”Tack. Har ni fler bilar än din och den vita Land Rovern i garaget?” frågar Karim och går mot entrén. 

”Nej”, svarar Gustav och följer efter dem mot villan.

”Kan de ha gått nånstans?” Maria skyndar sig över grusplanen. 

Barnvagnen och lådcykeln står utanför villan. 

”Nej, Carro har jobbig foglossning, hon går nästan inte alls …”

”Har du ringt till släkt och vänner, folk som din fru skulle kunna vara hos?” frågar Karim, som snackar andra generationens blattesvenska. Syrier säkert. Men i motsats till Gustav fick han inte ett namn som skulle hjälpa honom att smälta in i den svenska gemenskapen.

”Jag har inte hunnit det, jag körde hit så fort jag kunde …” Gustav vill säga något mer, men vet inte var han ska börja.

”Vilka är hennes närmaste vänner?” fortsätter Karim.

”Det är Ida.”

”Finns det några andra vänner hon kan vara hos?”

Gustav funderar. ”Carro är social, men hon har inte så många nära vänner.” Han tystnar när han ser Ida på trappen utanför entrén. 

”Gustav.” Ida reser sig upp och rättar till den tajta jeanskjolen. Luggen hänger ner över ögonen. ”Vad kan ha hänt?” Hon ser på honom med orolig blick. ”Carro skulle ha träffat mig klockan nio på Espresso House, men hon kom aldrig. Jag väntade i över en timme och du vet ju att Carro aldrig är sen och hon svarar inte ens på mobilen … Jag blev skitorolig och ringde polisen.”

”Lugna ner dig”, fräser han och tar dubbla steg upp mot dörren.

”Jag kan inte”, snyftar Ida. ”Hon ringde ju mig i går kväll och lät upprörd men ville inte säga vad det handlar om. Tänk om något allvarligt har hänt?” 

Utan att svara tar han upp nycklarna ur fickan. Handen darrar när han vrider om låset.

”Carro!” ropar han och går in, lägger nyckeln på det runda hallbordet samtidigt som han noterar Carros nycklar på det gröna porslinsfatet. Av ren vana plockar han upp knippan och lägger den i fickan.

”Polis här, finns det någon hemma?” ropar Maria och söker sig in i villan. ”Hallå!”

Helt knäpptyst. Inte ett ljud.

Gustav drar av sig kavajen, slänger den på fåtöljen och knäpper upp översta knappen på skjortan.

I spegeln ser han hur Karim först iakttar honom och sedan noterar övervakningskamerorna i det sex meter höga taket. Gustav svär tyst för sig själv, lossar manschettknapparna och lägger dem på porslinsfatet.

”Jag kollar övervåningen”, säger Ida och försvinner snabbt uppför trappan.

Solen lyser in starkt genom de stora fönsterpartierna mot havet och det är om möjligt ännu varmare inne än vad det är ute.

”Hennes föräldrar, var bor de?” frågar Karim.

”I Stockholm. De har ingen vidare kontakt.”

”Finns det en källare?” Maria öppnar garderobsdörrarna i hallen.

Gustav pekar mot dörren bredvid. ”Där är trappan ner.”

På krokarna hänger flickornas jeansjackor och kepsar, men de rosa godisskorna står inte där de brukar.

Han går raka vägen in i vardagsrummet, öppnar altandörrarna och kisar ut mot trädgården. 

På terrassen är det också tomt. 

En svag vindfläkt krusar vattenytan i poolen och ger fart åt den uppblåsta enhörningen som glider bort mot stegen.

Han ryser till.

Från stranden hörs skratt och rop från badande barn, men i trädgården är det alldeles stilla. Flickornas sparkcyklar ligger slängda på kalkstenarna.

”Astrid, Wilma!” vrålar han och springer bort mot poolhuset. Slår upp dörrarna och kikar under och bakom möblerna. Flickorna brukar gömma sig där inne, men de är inte där.

Orangeriet är också tomt. Syrenbersån likaså. Grinden mot stranden är låst.

Alternativen blir färre och färre.

Efter några minuter går han tillbaka in och fortsätter till biblioteket. Sveper hastigt med blicken över rummet innan han går vidare in i matsalen.

”När träffade du din fru sist, sa du?” Karim befinner sig plötsligt precis bakom Gustav, som om han punktmarkerar honom.

”I går morse innan jag åkte till jobbet.” Gustav stannar upp och stirrar på Karims Rolex som måste vara real fake. ”Men som jag sa förut, vi snackade i går kväll. Jag minns inte vad klockan var, men jag ringde och sa godnatt till flickorna så jag antar väl att den var runt åtta.”

”Lät hon konstig, eller sa hon något speciellt då?”

”Nej.” Gustav funderar. ”Min yngsta dotter, Astrid, berättade att hon hade klarat simma från kant till kant i poolen. Hon var så stolt och sprallig. Hela sommaren har hon kämpat för att lära sig simma, så jag sa att hon skulle få en överraskning när jag kom hem i dag.” Det bränner till i bröstet.

”Så du sov alltså inte här hemma i natt?”

”Nej, jag jobbar ju i Köpenhamn”, säger Gustav och fortsätter in i köket. ”Mitt bolag är inne i en expansionsfas som innebär väldigt mycket jobb för min del. Ibland blir det sena kvällar och då kan jag lika gärna slagga i soffan på kontoret och börja jobba tidigt.”

”Tomt på nedervåningen”, säger Maria som är tillbaka från källaren. ”Brukar hon åka i väg utan att säga något? Resa bort eller så?” 

Maria ger Karim en blick som Gustav inte gillar.

”Inte utan sin Chanel”, säger han och öppnar Carros handväska som ligger på köksön. Han rotar runt bland våtservetter, russinpaket och en massa skit. Längst ner hittar han plånboken. Ett efter ett plockar han ut medlemskort, bankkort och kreditkort och konstaterar att alla finns kvar. Även körkortet, men mobilen är inte där. 

Gustav lyfter väskan, tömmer ut allt innehåll på marmorskivan och flämtar till.

”Hon klarar sig bara några dygn utan insulin …”, säger han tomt. ”Kanske ännu kortare nu när hon är gravid …” Han försöker minnas vad barnmorskan sagt, men det är blankt. ”Egentligen måste hon ta flera doser om dagen.”

”Och det kan vara sexton timmar sedan någon senast hade kontakt med Caroline”, säger Maria.

”De är inte på övervåningen”, konstaterar Ida uppgivet när hon kommer in i köket. Hennes ansiktsfärg bleknar när hon ser väskans innehåll på köksön.

”Hennes medicin!” Ida för upp luggen och andas högt, viftar med handen som om det vore en solfjäder.

”Vad händer om hon inte tar den?” undrar Karim och granskar innehållet på köksön.

”Hon och barnet kan ta skada, hon kan dö”, svarar Gustav och masserar nacken.

”Kan hon ha haft några andra sprutor med sig?”

Gustav skakar på huvudet. ”Jag vet inte. Jag hoppas det … De måste vara här nånstans!” Gustav litar inte på att Ida och poliserna har kollat överallt och springer upp på övervåningen.

”Checka garaget”, ropar han halvvägs upp i trappan.

Han öppnar dörren till barnens sovrum men det finns ingen där. Sängarna är bäddade, rummet är städat men flickornas favoritgosedjur är borta.

”Carro? Är du hemma?” ropar han och springer bort till deras sovrum. Låter ögonen vandra över det tomma rummet och den, som vanligt, perfekt bäddade sängen. Var kan han ha lagt den andra telefonen? Han måste hitta den, tänker han och ser något som blänker till på huvudkudden.

”Vad fan är det där?” säger han tyst innan han förstår att det är Carros vigselring.

Under hela deras äktenskap har han aldrig sett henne ta av sig ringen. Han lyfter på kuddarna för att se om även förlovningsringen ligger där någonstans.

”Letar du efter något?”

Gustav vänder sig hastigt om och möter Karims blick.

”Nej”, svarar han, rättar till en kudde och stoppar snabbt ringen i fickan innan han lämnar sovrummet.

”Jag förstår ingenting …”, säger han till Karim som befinner sig tätt bakom honom.

”Inget som verkar saknas? Saker för en kort resa?”

”Flickornas gosedjur finns inte här. Astrids kanin och Wilmas Hello Kitty-docka. De har alltid med sig dem. Och skorna är borta. Flickornas tygskor.”

Gustav öppnar garderobsdörrarna innan han fortsätter in i arbetsrummet. När han är på väg tillbaka hejdar han sig, går fram till skrivbordet och drar ut lådan. Överst ligger flickornas och Carolines pass. Han suckar av lättnad när han sträcker fram dem till Karim.

Men hans andra telefon finns inte där.

De går nerför trappan och han försöker tänka, men det står helt still.

”Ingenting?” frågar Ida när de kommer in i köket.

Gustav skakar på huvudet.

”Vad fan är det som händer?” Ida stirrar på Gustav. ”Hon skulle aldrig försvinna så här!”

”Lugna ner dig”, säger han och kastar en hastig blick på henne.

”Jobbar hon?” frågar Maria.

”Ja, eller hon är skådespelare, men nu är hon mellan filmer kan man väl säga, så hon är hemma om dagarna och det är fortfarande sommarlov för barnen så …”

”Var är telefonen?” Ida avbryter dem. ”Caroline skulle aldrig gå en meter utan den”, fortsätter hon och gör en av sina konstiga miner. 

”Prova att ringa igen”, säger Maria.

Gustav lutar sig mot köksön och halar upp mobilen ur fickan.

”Tysta nu!” säger han och ber Siri ringa upp Carro.

Det tar några sekunder innan han hör ett avlägset surrande. Han följer ljudet in i vardagsrummet. Det låter som att det kommer från soffan. Han skyndar sig fram. Där ligger den, gömd mellan kuddarna, och vibrerar. Innan Gustav hinner titta på displayen rycker Maria den ur hans hand.

”Vad gör du?”

”Jag tror tyvärr att vi måste ta hand om den här.” Marias ögon smalnar och hon har en fientlig skärpa i rösten.

Gustav ser frågande på henne.

”Vi skulle behöva ställa några fler frågor till dig. Karim!” ropar hon. ”Kalla på förstärkning.”

CAROLINE

Motorn är avstängd. Nyss lät det som om en dörr slog igen. Då och då tycker hon sig höra bilar köra förbi. 

I ena sekunden vågar hon knappt andas och i nästa väller skräcken över henne och hon försöker slita sig loss, men repen stramar runt handlederna och anklarna. Bakluckan är för liten för att hon ens ska kunna vända sig. Det måste vara en liten bil hon är instängd i, i en SUV eller kombi hade hon haft mer plats.

Jag måste ut, tänker hon och kämpar med gråten.

Små utrymmen är det värsta hon vet. När hon var liten brukade hennes storebror låsa in henne i garderoben. Ibland fick hon sitta i mörkret i flera timmar innan någon hittade henne.

Hon kurar ihop sig och känner att benen är bara och att hon varken har skor eller sandaler på fötterna. På kroppen bär hon något i siden, är det nattlinnet? Hon försöker pressa fram minnet om vad som har hänt, men har ingen aning om hur hon hamnat här. 

Kidnappning har alltid funnits där som ett överhängande hot. Allt har ett pris, det är så hon har uppfostrats. Hennes pappa utgår alltid från att alla vill åt hans förmögenhet och han håller hårt i varenda krona. 

Farfar var inte bara rik, han tillhörde den mest förmögna skaran bland adelsmän i Sverige när han gick bort. Godset utan­för Uppsala gick enligt tradition i arv till pappas storebror. Trots att upplägget varit känt för hennes pappa hela livet tog det hårt på honom. En stor del av hans identitet och stolthet försvann när han tvingades lämna de tinnar och torn som präglat hans uppväxt. Pengar blev i stället hans nya identitet. Han lyckades bygga upp ett eget fastighetsbestånd och lät anlägga ett mindre slott i Djursholm, vars arkitektur var inspirerad av ett franskt château i närheten av deras sommarhus i Sainte-Maxime. 

Men då tog hon inte kidnappningssnacket riktigt på allvar. Det var först senare när Gustavs bolag börsintroducerades och deras förmögenhet blev offentlig, som hotbilden skrämde henne. 

Dessutom har hon alltid känt sig mer utsatt i Malmö. Stan är så liten, även om de bor i ett av de dyraste områdena ligger miljonprojekten nära. Strandvillan är vräkig och ligger provocerande synligt. Nu när Wilma ska börja förskoleklass har Caroline försökt få Gustav att gå med på att flytta, men han vägrar lämna sitt älskade Malmö och villan han alltid drömt om. 

Flera av deras bekanta har lämnat stan för att deras barn ska få gå i bättre skolor. Hon ryser när hon tänker på hur arg Gustav blir så fort hon nämner att hon vill bo i Ljunghusen i stället. Då påstår han att hon lika gärna kan ”knulla Åkesson på potatisslätten i solnedgången”. Det enda hon vill är ju att deras dotter ska få gå på en skola där det är fler elever som blir godkända än tvärtom.

Älskade Wilma, hennes förstfödda lilla hjärta som inte vill missa något, som aldrig vill vara till besvär och känner in allt som händer runt omkring henne. Så snäll och följsam i ena stunden och explosiv i nästa. Precis som hon själv. Hon vill bara krama om henne och säga att hon älskar henne mer än jorden och att hon lovar att hon ska bli en bättre mamma. Tänk om hon aldrig får en chans att rätta till sina misstag.

Hon hoppas att Wilma tar hand om sin lillasyster. Yrvädret Astrid som lever i sin egen fantasivärld och till skillnad från sin äldre syster inte har något konsekvenstänk över huvud taget, men som är så full av kärlek och bubbliga skratt.

Om någon så mycket som rört hennes familj så ska hon döda den personen.

Illamåendet väller över henne och hon försöker minnas när hon senast tog sitt insulin, men hon har inte ens någon aning om vilken dag det är eller hur länge hon har varit instängd. Det enda hon vet är att utan hennes medicin kan det sluta riktigt illa.

THE KILLER

Solen sticker i ögonen när han går ut genom porten. Lunchkön till Falafelmästaren i Slottsparken på andra sidan gatan är lång och lukten av spiskummin får honom inte att må bättre. På en bänk bredvid sitter A-lagarna och knäcker sina första öl och framför dem tränar en grupp män capoeira med små barn springande runt benen. Pappaledigheten såg annorlunda ut på hans tid.

Kartan på telefonen visar att han ska gå till vänster.

Rättscentrum ligger mitt i stan, bara en kvarts promenad från lägenheten han köpt på Slottsgatan.

Det är länge sedan han var i Malmö och stadskärnan har förändrats sedan dess. Den skiftande arkitekturen, mixen av sekelskifteshus i engelsk stil, moderna raka byggnader och betonggrå hus vittnar om en stad som växer.

Han stannar till på ett litet kafé och köper en svart kaffe att ta med. Killen bakom disken försöker fresta med en ostfralla, men han har ingen aptit.

På vägen passerar han närlivs, tatuerare, restauranger från världens alla hörn, små butiker, kids som drar runt på skateboardar och hemlösa i varje hörn. Fattigdom, utanförskap, hopplöshet och glädje på en och samma gata. Bara på den här korta promenaden märks det att Malmö är en storstad i miniform