På promenad med: Quynh Tran

Quynh Tran debuterar i dagarna med romanen Skugga och svalka. Här möter vi Má och Hieu, som hela berättelsen kretsar kring.

Vi tog en promenad med Quynh Tran i Malmö, där han bor, för ett samtal om att skriva visuellt och relationerna som uppstår i en familj.

Skugga och svalka har du jobbat med sedan du gick författarskolan Biskops-Arnö. Hur känns det att en berättelse som så länge varit din finns ute hos läsarna?

– Det känns märkligt. Jag har ju blivit läst tidigare, inte minst på författarskolan, men att texten nu finns i världen som bok innebär något annat. Jag försöker landa i det. Det är så klart roligt också!

Boken handlar om en familj. Man kan säga att det finns en huvudperson. Men det är kanske honom som boken handlar om minst av allt. Han är namnlös, en betraktare. Vem är han?

– I bokens början slutar han tvåan, så det är en ung person. Han är som du säger en betraktare – blicken är riktad mot mamman (Má), men kanske framför allt Hieu, storebrodern.

– Av olika anledningar känner han sig exkluderad i den här familjen och måste på något sätt finna sin plats i den. Han hävdar sig, jämför sig med sin storebror. Mycket går ut på att han tycker att han är så bra i skolan. Det blir en identitet för honom, han slutar med fotboll eftersom han är ”ämnad för någonting större”.

I familjen finns modern Má och storebrodern Hieu. Mellan dem finns en märklig spänning. Har den alltid funnits där? Har den något med världen omkring dem att göra? Med Jakobstad? Med de vita flickorna som Hieu blir besatt av?

– Spänningen mellan dem framträder i alla fall tydligt i jagets blick. Kanske är det han som inbillar sig att den är så stark? Jag tänker mig honom som en väldigt lättkränkt person. Allt Má och Hieu gör blir då del av en lek där väldigt mycket står på spel. Men allt är nog inte bara inbillning . . .

Det finns en hel del begär i den här boken, starka känslor även om man kanske mer ser deras skugga än möter dem rakt på. Man kan få intrycket av att det finns någon slags magnetisk spänning, begär, mellan alla i boken?

– Jag är glad att man kan få det intrycket! Ibland har jag tänkt mig Má, Hieu och jaget som delar av en begärstriangel där rollerna – mor, storebror, lillebror – är  uppluckrade. Detta gäller då också i relation till omvärlden. Hieu kommer hem med Laura. Det är hans första förälskelse - som på något sätt också blir Más och jagets förälskelse. Allt händer för första gången, inte bara för bröderna utan också för Má. För henne är Jakobstad en ny plats där hon kan, eller måste, definiera om sig själv som begärande subjekt.

Det är något väldigt visuellt med boken. Kanske är det på grund av huvudpersonen, hur han hela tiden betraktar. Boken handlar också en del om seende, om film men också fotografi. Varför är seendet så viktigt i boken?

– Man kan nog säga att det är en roman som uppehåller sig vid yta. Seendet trumfar allt, som du är inne på. Ögonblicksbilderna är det som driver berättelsen. Vi får nästan aldrig veta någonting om någons intentioner eller tankegångar. Det pratas inte heller särskilt mycket. Kanske intar då läsaren och jaget samma ovetande position: allt man har att gå på är det som händer, det som är synligt. Jag tror att jag har velat undersöka detta med hur bilder skapas, och då menar jag bild i vid mening: som i föreställningar, fantasier, men också mer konkret, som i fotografier.

När jag tänker på referenser för att beskriva den här boken så tänker jag mycket i termer av filmer. Inte minst Wong Kar-wais filmer, och deras förmåga att fånga stämningar och spänningar mellan människor. Har du blivit påverkad av film i ditt skrivande? Familjen i boken förhåller sig också mycket till film, varför gör de det? Vad betyder filmerna för dem?

– Jag älskar Wong Kar-wai! I boken går de faktiskt på en biovisning av In the mood for love, hans näst bästa film . . . Jag har fått höra att jag skriver i bilder, att det är filmiskt och så vidare, och till en början förstod jag inte riktigt vad det betydde, eller jag blev misstänksam, jag målar ju inte tavlor, tänkte jag . . . Men jag relaterar nog mycket till film när jag skriver. Det kan till exempel underlätta att tänka på närhet och avstånd i termer av en kameras placering, eller hur rad- och sidbrytning kan jämföras med hur man klipper i film.

– Jag pratade nyligen med en vän om en film jag hade sett, som var rätt dålig, ”men den var bra i början”, sade jag. Då svarade han att alla filmer ju är bra i början. Det är förstås inte helt sant . . . Men om det skulle vara sant beror det nog på att man i början av filmer inte riktigt vet vad man ska fästa uppmärksamheten på, innan det kommer in ett narrativ som kväver allt . . . I början är seendet obundet, och det är så härligt! Jag brukar tänka på lätthet som ett ideal för mitt skrivande, och jag tror att det är det här jag menar, att jag vill att det ska kännas som i början på filmer . . . Så är det till exempel i Happy Together, Wong Kar-wais bästa film . . . Fast inte bara i början. Den är så hela vägen. Otrolig film.

– I min bok får Má ett paket med japanska filmer dubbade till vietnamesiska skickat till sig. Det är rätt svåra filmer, de beskrivs som ”märkliga – långsamma, ofta tragiska”, men det visar sig inte vara något problem. Vietnameserna i stan samlas kring de här filmerna, och förstås handlar det om språk och identifikation, men jag vill också tro att det handlar om deras längtan efter konst.

Má känns som en väldigt stark personlighet som samtidigt har svårt att hitta sin roll. I början av boken försöker hon få tag på ett jobb som passar henne i Jakobstad men får anställning på tvätteriet, som är den sista plats hon vill vara på. Hon fortsätter att leta och hittar, i alla fall tillfälligt, fotografiet. Vad är det hon hittar i det? Vad gör fotograferandet med boken? Med relationerna mellan människorna?

– Allt börjar med att hon fotograferar sina söners skolavslutning. Men sedan fortsätter hon, och det är väl egentligen inte särskilt konstigt att hon har en hobby som hon ägnar sig åt på fritiden, men det blir ändå väldigt markerat, det sticker ut, i alla fall i jagets ögon. Má gör ju allt för att skaffa fram pengar, så varför fortsätter hon med fotograferandet? Med tiden börjar jaget intressera sig för hennes fotograferande, och också Hieu. Detta att se världen genom en kamera blir ett gemensamt, om än komplicerat, projekt.

Det här är en bok som på sätt och vis berättas rakt på, kronologiskt, i scener. Samtidigt leker du med olika former. Haranger, som är långa monologer; de långa, drömlika sekvenser som utspelar sig i skogen - var det självklart för dig att skriva på det sättet? Att bryta den här stämningen som skapas genom att man kommer så nära huvudpersonen.

– Jag tror att jag har behövt formbytena för att kunna bibehålla det strama i betraktandet. Det som annars hade riskerat att bli redogörande eller psykologiserande har kunnat komma fram i harangerna och skogsscenerna i stället. Det är som sagt inte mycket som sägs i boken – jag ville ha det så, jag ville inte skriva en dialogdriven roman – men i harangerna tillåts det talspråkliga, mer obehärskade flöda över. Och när berättelsen växlar över i skogsscenerna tillåts man vila från jagets snäva blick, berättandet blir friare, det är som om allt kan hända där ute.