På promenad med: Jenny Andreasson

I Jenny Andreassons debutroman Teatern går vi in bakom kulisserna på en stor kulturinstitution. Boken är en skildring av livet innanför den guldbeprydda fasaden till en kunglig teater och en berättelse om vad som händer när makten på en arbetsplats skiftar. Vi tog en promenad med Jenny Andreasson i ett Stockholm i skymning.

– Om jag ska försöka mig på att genrebestämma Teatern så är den nog en arbetsplatsthriller, fast utan ett mord. Stillsam och mycket intensiv samtidigt. Jag är själv förvånad över att den blev så mörk, och nervbitande, och jag är glad över att den uppfattas som rolig. Den är ingen självbiografi, men den ligger nära saker jag varit med om. Nyckelroman är väl också ett bra beskrivande ord. 

– Romanen är uppdelad i fem akter och en paus. Den utspelar sig under ett år, och i två länder, fast allra mest inne i ett kungligt teaterhus i Stockholm, där huvudpersonen, en kvinnlig regissör, ska sätta upp Hamlet. Och precis som i Hamlet finns där svek, falskhet, maktspel, och en längtan efter något verkligare, kanske efter sanning? 

Du har själv arbetat som regissör, bland annat på Dramaten…

– Ja, jag brukade vara teaterregissör, men jag vill inte vara det längre. Eller om jag bara har tagit en paus? Jag jobbade i tio år på Dramaten, och i många år innan det med att gräva fram okända pjäser av kvinnliga dramatiker genom tiderna och försöka bredda vad vi gör på teatern, vilka texter vi väljer att spela. Jag har alltid varit intresserad av makt och språk, av att iaktta mänskligt beteende i de olika rum där jag hamnat. Min mamma är från Karelen och som barn satt jag ofta, under många långa timmar, och tittade på vuxna som pratade finska eller ingermanländska. Jag fattade inte ett ord, men utvecklade nog en slags förhöjd känslighet för det som sas via tonfall, rörelse och mimik. Vad som egentligen hände mellan och inne i människorna genom orden, genom människors rörelser. Tror jag blev den jag blev just där, på något vis. Eller… Åtminstone började min bana som regissör där. Kanske även den som författare.

Vem är jaget vi möter i Teatern?

– Jag skulle beskriva henne som en idealist och en passionerad person som offrat allt för konsten och som nu, efter många år, har förändrats utan att riktigt veta hur, och som nog är i behov av något helt annat än teater. Hon är rätt krass och samtidigt naiv, vilket är en lite märklig kombination. Hon har ont i kroppen, en smärta som hon inte vet om den kommer från hårt arbete, från sorg eller om den kommer ur en längtan?

Hur visste du att det var den här boken du ville, eller behövde, skriva?

– Boken kom ur ett hårt inre tryck, orden trängde sig ut ur kroppen. Det låter ju som en kliché, men inte desto mindre är det sant. Jag har varit igenom skeenden i mitt liv som vägrade att släppa taget om mig, jag tänkte att om jag skriver då blir jag befriad, eller i alla fall klokare. Det var ju ganska så naivt.

– Den är inte skriven ur en vilja till hämnd, snarare för att komma bort från skam, och framför allt från sorg. Instinkten är ju att vilja bli av med sorgen, även om det kan vara en mycket intensiv, till och med en vacker plats att vara på.

Jenny Andreasson berättar att de första fragmenten av Teatern skrevs för flera år sedan, men texten behövde vila innan bitarna föll på plats.

– Kanske behövde metoo hända också. När jag plockade upp texten igen, första coronavåren 2020, när det uppstod en lucka i tiden, när teatrarna stängdes, insåg jag att jag hade en berättelse som berörde långt fler än mig. Som kanske kan hjälpa andra att sätta fingret på vad de har varit med om, eller är med om. Om en dysfunktionell arbetsplats. Om ledarskap. Min roman utspelar sig på en extremt hierarkisk och förförisk arbetsplats i centrum av kulturvärlden, men i sin högkoncentrerade form tror jag den påminner om många andra. Vad som kan hända när en chef slutar och en ny chef kommer, när makten flyter runt, när människor positionerar sig. När det gäller att till varje pris vinna mark, fast man kanske egentligen, som huvudpersonen, har lust att göra något helt annat.

– För mig var det intressant att skildra en huvudperson som är medveten om att det hon har förlorat, och är på väg att förlora, betyder så fundamentalt mycket för henne, men ändå så låter hon det hända. Hon är förlamad, inte av någon samtida spleen eller brist på insikt, utan av skam och rädsla, tror jag. Hon vågar inte ge utlopp för sin aggressivitet, ilska, hon saknar tro på att det kommer att tjäna något till. Hennes villkorade relationer, både privat och på jobbet, och hennes högt ställda mål, eller om det snarare är omvärldens krav på henne, har under så lång tid varit viktigare än henne själv, att hon nog till slut har tappat respekten för sig själv, för sitt värde.

– Huvudpersonen har också förlorat kontakten med kroppen, och till slut förlorar hon även orden. Men mest handlar det kanske om förlust av kontroll. Huvudpersonen är ju regissör, vilket är en person som på något plan vill kontrollera skeenden, även människor, och sig själv för att uppnå sina konstnärliga mål. Jag tänker att det stora som händer i romanen är en total kontrollförlust.

Jag läser Teatern som en bok om förlust på många plan?

– Ja, det tror jag att man kan göra. Även förlust av idealism, naivitet, och en förlust av tilltro till sig själv, till sin förmåga. Om man verkligen möter makt, på allvar, och går in i något obehagligt tillsammans med den så blir man en annan människa efteråt. Det är min erfarenhet och något jag försökt skildra.

Boken utspelar sig på en arbetsplats där man ständigt möts av kritik och recensioner. Inte enbart först när en pjäs är klar och bedöms utifrån, utan redan långt tidigare blir jaget och hennes arbete recenserat inifrån. Hon befinner sig också i en tillvaro där det känns som att hon sist av alla får veta saker som handlar om henne själv. Vad gör det med en människa?

– Det kan ju vara underbart att bli recenserad så länge man blir hyllad och är på väg uppåt i hierarkin, om man är den som alla vill vara med. Men färden åt andra hållet är inte lika vacker. Och egentligen är alltsammans rätt mycket skräck. Att aldrig veta om någon närmar sig en för att den tycker om en som person eller bara är ute efter något. En chans, ett jobb, en hållhake. Att ständigt tvingas hålla fasaden, att hela tiden veta att det är ens prestation som räknas. Är jag fyra stjärnor idag? Fem? En?

– De där strukturerna, och det spel det skapar, har varit ett fokus i mitt arbete med boken. Begåvning är något så flyktigt, vad är det ens? Så lätt att mista tron på att man har något att komma med. Långt ifrån alla är utrustade med ett självförtroende som tål allt.

– Huvudpersonen hamnar i konstant underläge för att hon inte vet vad som gäller. En klassisk härskarteknik, att hemlighålla, att göra allt till överraskningar. På hennes arbetsplats är ett hemlighållande grunden för en tystnadskultur, som ganska lätt kan knäcka människor tänker jag. Men, och det är viktigt, jaget i boken har också blivit en rätt god kålsupare själv. Hon spelar också spelet, manipulerar, hon vill också klättra, eller framför allt kanske inte falla, så hon söker intensivt sin väg bland maktstrukturerna. Hon går med på maktmissbruket, fram till en viss punkt. Frågan är ju vilka vi blir om vi bara låter spelet pågå? Och vem blir man om man plötsligt säger stopp?

”Om man inte klarar av att vara i ljuset, var ska man vara då?” är en fråga i boken. Var ska man vara då?

– Överlag är ljus och mörker något viktigt i boken eftersom jaget är på en plats där ljuset kan vara så starkt och så skarpt att det bildas obehagliga skuggor. Hon längtar, möjligen utan att riktigt veta om det, efter en annan typ av ljus, kanske ett varmare. Ungefär som Hamlet är hon på väg att förlora sig i mörkret, men kämpar, vill till ljuset, hon är ju till exempel förälskad i en ljussättare, bara en sån sak. Men hon vet inte hur man riktigt lever i ljuset, hur är man en fungerande människa som gör fungerande saker? Konsten har varit hennes hem, det hon offrat allt för, och mörkret är också hennes enda konstanta, pålitliga sällskap.

– Men något är på väg att hända i henne när boken börjar. Hon letar efter något. Kanske behöver hon inte bara ljus utan också värme. En jäkla krukväxt är ju vad människan är ändå.