Åsa Beckman: ”Barnen lär sig att konsten går före livet”

Åsa Beckman växer upp i en familj som präglas av hennes far, författaren och poeten Erik Beckman. Där finns en stark kärlek men också perioder av vacklande självkänsla, otrohet och missbruk som kommer att påverka henne – då och länge efteråt.

Boken Kulturbarn handlar om många av de författarbarn som Åsa Beckman läst, hört och identifierat sig med, och hon nystar i trådarna i sitt eget liv. Här berättar hon för första gången rakt om sin egen barndom och väjer inte för det svåra.

Det har gått många år sedan din pappa gick bort. Varför har det tagit så lång tid innan du bestämde dig för att skriva om detta?

– När flera svenska författarbarn efter millenieskiftet började skriva böcker om sin uppväxt blev jag så förvånad över att jag kände igen så mycket! Felicia Feldt skrev om sin mamma Anna Wahlgren, Otto Gabrielsson om Jörn Donner och Johanna Ekström om sin föräldrar Pär Wästberg och Margareta Ekström – för att bara nämna några. Deras berättelser blev startskottet för mig. Jag ville försöka förstå varför just författare tycks ha haft så lätt att skapa de här psykologiska mönstren runt sig där familjen förvandlas till en sorts stödtrupp.

Vad finns det för gemensamma nämnare hos de som du kallar kulturbarn?

– De lär sig att konsten alltid går före livet. Ingenting är viktigare än att deras föräldrar ska kunna skriva –  och de måste på alla sätt anpassa sig till det.

Ett centralt tema i boken är att barnen blir ett slags medberoende till sina skapande föräldrar. Hur då?

– Ja, jag kallar det för ett konstnärligt medberoende. Från att författarbarnen är små tränas de på att läsa av vad föräldern behöver, på att stötta, uppmuntra och bereda plats. Författare är ju inte alltid de mest psykologiskt stabila personerna och barnen lär sig att parera det. Jag skulle säga att många av dem har farit ganska illa av det.

Du skriver också om hur barnen tvingas leva "materialliv", att själva bidra till förälderns skapande. Hur kunde det yttra sig i ditt fall?

– Pappa skrev ibland in mig och mina syskon i sina böcker på ett roligt och absurt sätt – det kändes helt okej. Det finns gott om författarbarn som har jobbigare erfarenheter av att användas som litterärt material. Däremot förvandlade pappa en otrohetsaffär till en diktsamling och det var betydligt sårigare.