”Beskedet kom som en chock”

Ulrika Harmsen var strax över 40, hade man och tre barn och arbetade som speciallärare när hon ramlade olyckligt på jobbet. Fallskadan orsakade en hjärntrötthet som inte ville gå över. Läkarna var förbryllade och utredning efter utredning gjordes utan att man förstod vad det var för fel. Under tiden var Ulrika sjukskriven och tvingades inreda ett tyst rum hemma där hon kunde återhämta sig efter aktiviteter som tidigare hört till vardagen, som att åka och handla eller hämta barnen i skolan. Men den 15 april 2020 kom beskedet hon aldrig hade väntat sig att få höra: Du har drabbats av Alzheimers sjukdom.

– Beskedet kom som en chock under ett teammöte med flera vårdgivare, berättar Ulrika Harmsen. Dels eftersom jag inte visste att jag skulle få besked just då och dels eftersom jag var övertygad om att mina minnessvårigheter enbart berodde på hjärntröttheten.

Allt blev svart den dagen och Ulrika sögs in i ett mörker av depression. Fanns det ens någon mening att leva vidare när hon ändå skulle dö, förr snarare än senare? Och samtidigt hade hon en familj och tre döttrar som älskade och behövde henne. För dem ville hon kämpa vidare. Men hur får man tillbaka livsglädjen när man vet att sjukdomen bryter ner en och gradvis gör en sämre för varje dag?

Ulrika Harmsen berättar öppet och ärligt om hur det är att få diagnosen alzheimer i ung ålder, om att tvingas berätta det värsta för sina barn och om att hitta redskap i vardagen för att hantera sjukdomen. Det här är historien om att få en dödsdom, men också om att hitta lusten att leva igen.

Varför heter boken Mamma, kommer du att glömma oss nu?

– Bokens titel kommer från när min man och jag berättade om min sjukdom för barnen. Första frågan äldsta dottern hade var: "Mamma, kommer du att glömma oss nu?".

Vad skulle du vilja säga till de som nyligen har fått en alzheimerdiagnos och till deras anhöriga?

– Vad jag vill säga till de som nyligen har fått en alzheimerdiagnos och deras anhöriga är att försöka leva i nuet och ta vara på den tid de har tillsammans. Vänta inte med att göra det ni älskar och skulle vilja göra. Jag tänker att vi alla borde tänka mer så, för vem vet vad framtiden bär med sig? Christina Kjellsson uttrycker det jag vill förmedla på ett fantastiskt sätt i en av sina låtar: "och om det är nånting jag ångrat här i livet är det chanserna jag fick men inte tog".

Hur ser du på framtiden?

– Jag försöker mest leva i nuet men gör allt jag kan för att skapa fina minnen åt mina barn så att de inte bara ska komma ihåg det jobbiga med min sjukdom. Jag har också pratat med min man om att han inte ska vänta för länge med att söka boende för mig. Jag vill inte bli en belastning för min familj.