Paris på de älskandes tid

Churchill och de Gaulle - två av de dominerande gestalterna under andra världskriget. De kunde vara osams sinsemellan men var ense om att kriget mot Hitlers Tyskland måste vinnas.
Det här är också historien om hur vänskapen mellan de två ledarna segrade.

Churchill och de Gaulle var Hitlers huvudmotståndare när andra världskriget bröt ut. De var från början övertygade om att kriget måste föras till seger.
Historien om de två kära ovännerna, premiärministern och generalen, började den 17 juni 1940 då Frankrike gett upp och general de Gaulle infunnit sig i London och sökt upp Churchill.
Den 18 juni 1940, i varsitt radiotal, talade Churchill om "det brittiska folkets stoltaste stund" som skulle följa och de Gaulle om "motståndets flamma som inte fick och inte skulle komma att slockna". Två historiska tal.
De Gaulle hade kommit med två tomma händer men tagits om hand av Churchill. Vänskap hade uppstått.

Stridigheter och konflikter skulle följa eftersom franska och brittiska intressen stod mot varandra, främst i Mellanöstern. Motsättningarna skärptes när USA den 7 december 1941 kom med i kriget. President Roosevelt föraktade de Gaulle och Frankrike medan Churchill i Storbritanniens intresse underställde sig amerikanerna. En öppen konflikt ägde rum efter USA:s ockupation av franska Nordafrika den 8 november 1942. Churchill var beredd att offra de Gaulle.

När den stora USA-ledda invasionen började den 6 juni 1944, var Frankrike med i kriget men skulle administrativt ockuperas av USA. En legendarisk sammandrabbning ägde rum mellan Churchill och de Gaulle under den långa natten då den stora armadan var på väg över Kanalen. Churchill ville slå de Gaulle i bojor.

Men den 11 november 1944 kunde de två tillsammans tåga ner för Champs Elysées i ett befriat och jublande Paris. Det var historien om de två kära ovännerna, om vänskapen som visa sig starkare än kriget och som var närvarande när den tyska kapitulationen undertecknades i Reims natten till den 8 maj 1945.

Den folkkäre Pariskorrespondenten Knut Ståhlberg fullbordar den trilogi självbiografiska Parisböcker som han inledde med Storklockan i Paris 1995. Knut Ståhlberg återvänder till sin ungdoms Paris och avslutar den trilogi självbiografiska Parisskildringar han framgångsrikt inledde med Storklockan i Paris 1995. Tyngdpunkten ligger här återigen på Europas historia under första hälften av 1900-talet. Hans metod är enkel: genom att utgå från den lilla händelsen når han fram till det stora skeendet och genom att teckna av enskilda betydelsefulla individers liv gestaltar han strömningarna. Det är en faktabok, enligt Knut Ståhlberg själv. I så fall en mycket personligt hållen faktabok. Det handlar om kvinnor, kärlek och det franska: om Saint-Exupery, Lille Prinsens skapare som försvann under en spaningsflygning under andra världskriget, om munken som under påskmässan i Notre-Dame deklarerade att Gud var död, om Apollinaire, den polsk-franske poeten som dog precis innan freden slöts 1918 samt om Picasso, de Gaulle, Satie, Aragon och naturligtvis ? Ståhlberg själv och hans älskade Paris