Vinter vid Grand Central

»Till och med då Lee Stringer var beroende av crack, då han samlade returburkar för att kunna panta dem för några cent styck och när han blev bortjagad från tunnelbanan för att han sålde Street News, en veckotidning som handlar om utstötta som han själv, nådde han nya höjder. Han skrev så intressant och så bra att han blev redaktör. Han fick en annan mening med livet än att bara skaffa nästa fix. Han lyckades bli kvitt sitt narkotikaberoende. Bara det gör att han, som en vardagens hjälte, är värd vår flyktiga uppmärksamhet. Men dessutom kan den här karlen skriva! Hans berättelser är medvetet osentimentala. Han skulle ha kunnat framställa sig själv och de andra eländiga personerna, som också existerar i verkligheten, som sympatiska, eller trevliga eller vulgära eller i alla fall beklagansvärda. I stället väljer han att vara kyligt saklig, att tala om för läsarna vad hemlösa människor i New York City, bland vilka många är sinnessjuka eller förståndshandikappade, gör timme för timme, dag för dag, bara för att hålla sig vid liv.« Ur Kurt Vonneguts förord Lee Stringer (född 1951) levde i tolv år på gatan, nerknarkad och utfattig. Han debuterade som skribent i de hemlösas tidning Street News.