Barnet i glaskulan?

Birgitta Rubin vill förmedla hopp och vägledning åt föräldrar och andra som kommer i kontakt med personer med autism. Hon har intervjuat nio familjer med barn som fått diagnosen och som inte passivt
accepterat detta utan istället valt olika behandlingsmetoder för att hjälpa sina barn till bättre livskvalitet.

Birgitta Rubin vill med den här boken förmedla hopp och vägledning åt föräldrar och alla andra som kommer i kontakt med personer som har autistiska symptom. Hon har själv en son med diagnos
inom autismspektrumet och har reagerat mot den svartsyn som vårdapparaten och facklitteraturen
förmedlar. Att autism alltid innebär en dålig prognos stämmer helt enkelt inte längre. Kunskaperna
har ökat om att autism är ett funktionshinder med en glidande skala och en biologisk störning med angränsande, överlappande diagnoser som damp, ADHD eller Tourettes syndrom. Allt fler barn får nu dessa diagnoser och gamla föreställningar om autism revideras i snabb takt.
Birgitta Rubin har under flera år följt och intervjuat nio familjer som alla har barn med autism.
Barnens symptombild har stora individuella variationer och de är födda under olika decennier, från 1960-
talet fram till 1999. Gemensamt för dessa familjer är att föräldrarna aktivt har försökt att hjälpa sina barn
på olika sätt och inte passivt accepterat autism som ett oföränderligt tillstånd. På senare år har ny forskning och utveckling av behandlingsmetoder, specialpedagogiska program och högteknologiska hjälpmedel
stärkt möjligheterna att kraftigt förbättra prognosen och livskvalitén för barn med autism. I boken redogör
författaren för ett flertal pedagogiska metoder och behandlingsalternativ som finns i dag. Här finns också
en längre intervju med Tore Duvner, som är neuropsykiater och specialist inom barn- och ungdomsmedicin.