Det oändliga blå

Stefan Andhé är tillbaka med sin femtonde bok. Som vanligt bjuder han sina läsare på en välsmakande blandningav blåaste nostalgi, flanörisk livsvisdom och skarpsynta iakttagelser, allt noterat med stilsäker briljans. Glatt vemodig och med viss tillförsikt flanerar Stefan Andhé in i nostalgins ljuvaste blåhet. Därfinns barndomen, förflutenheten ? Linköping, stugan i Bohuslän, mormors, farmors och farfars Alingsås. Han minns hur det var att vara lyssnare, på radions tid, innan vi blev tittare: Mannen i svart var så spännande att man knappt kunde sova. En midsommar i London kan han överfallas av hemlängtan efter daggiga ängar men är glad att han slipper säcklöpningen med en sked mellan tandraderna och en potatis i skeden. För allt var inte idyll: rostiga spikar var farliga,liksom röt-månaden, och lärarna skräckinjagande. Nu är det läraren som är rädd för eleven. Och vid åsynen av tåget X2000, skapt som en tandkrämstub, slås han av tidens hetsjakt. Bråttom är dumt, slår han fast, den som flanerar hinner alltid se och uppleva så mycket mera. Skarpögt, kvickt och med stilistisk finess pendlar Stefan Andhés kåserier mellan det nostalgiska, det tankfullt eftersinnande och det snärtigt samtidskritiska. Han är det lilla formatets mästare.

Om längtan till havet, till sommar, till barndomslandet ? vem skriver mer ljuvligt lockande och skönt vemodsfyllt om detta än Stefan Andhé? När författaren, som så ofta om helgerna, tar tåget till havet, till Brighton, börjar han få havskänsla redan vid East Croydon. Han inser dock att det hav han alltid färdas mot är barndomens hav, det vid Stugan i Grönemad på svenska västkusten. Han minns plötsligt hur han i handelsboden första gången träffade sin sommarkamrat Åke, båda blygt gömda bakom mammornas tygrika sommarkjolar, minns deras fisketurer och hur de med tomma konservburkar som mikrofoner hade radiostation. Här finns också Stefan Andhés första lärospån som journalist, hur han som skoltidningens utsände för att intervjua Louis Armstrong möts av en lättklädd Satchmo i hotellrumsdörren. Men äventyret är inte allt: här finns en lovsång till den vanliga vardagslunken, ett de nära tingens evangelium

Efter en underbar lejondröm tar författaren bussen till London Zoo för att träffa lejon på riktigt. Där får han lära sig att det är lejoninnan som gör själva jobbet ? jagar och fäller bytet. Sen kommer hannarna och hugger dom bästa bitarna, så det fungerar ungefär som i näringslivet. Detta leder tankarna till de stackars hästarna som alltid står och står, dag som natt. Får dom aldrig ligga och dra sej? Författaren enrinrar sig därefter sin första resa till England 1959, då den fjortonårige Stefans dröm om den gröna ön fick sig en törn inför mötet med den sotiga, slitna industristaden Bradford. Men promenaderna med hunden Snowie lärde honom snart uppskatta den särskilda doften av kolrök, regnvåt gatsten och fish&chips. Det var den som gjorde honom Englandsfrälst. Här bjuds också på promenader och utflykter i minnets barndomsland ? till exempel vandringen en het sommardag med den emaljerade mjölkkrukan kylande mot benet ? och i dagens fosterland med dess oaser av kvardröjande idyll. ?Jag har varit i Vara? blir en lyrisk hyllning till den lilla småstaden på den plattaste Västgöraslätten; författaren har också tjusats av en morgon i Mariefred, en skymningspromenad i Sundsvall, en blå och gyllene stund i Leksands kyrka; men han har för den skull inte mist sin skarpögda blick för samtidens egenheter och dårskaper, som kommenteras med sedvanlig elegans och träffsäkerhet.