Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta

Varför i hela helvetes jävlar är min syster död? Den frågan går oupphörligen i Blendas huvud. Nu är hon på väg tillbaka till familjen för att de ska genomföra det gemensamma uppdraget att begrava systern Trine.

Men Blenda är helt oförmögen att hantera sorgen och skuldkänslorna. För visst hade det varit bättre för alla om det inte varit just Trine som drabbats av den där hemska sjukdomen som gjorde att hon förtvinade i sjukhussängen. I stället lever Blenda, hon som på något sätt stannat i växten. Familjen som är kvar består av en mamma som gjort alla tänkbara uppoffringar för familjens bästa och en pappa som smugit ut bakvägen och skaffat en ny fru i Danmark. Till sist är familjemedlemmarnas oförmåga att hantera den stora sorgen det enda de har gemensamt.

Så samlas de alla i mammans lägenhet. Redan från början råder det explosionsrisk, vilket hanteras med tystnad. Ingen pratar. Tills pappans nya hustru tar till orda och nämner det onämnbara: Trine. Sorg. Saknad. Efter det finns ingen återvändo och allt måste komma upp till ytan.

Monica Wilderoths debutroman är en språklig sensation. Det är rapsodiskt och flimrande som om det vore laddat med en enorm underliggande och nervös energi. Skiljetecken ser man knappt röken av; det är en berättelse i korta hårda satser och den ligger fastskruvad från första sidan.
Det är en röst och man är genast redo att lyssna.