Detta borde skrivas i presens

Hafni berättar ... att hon ska skiljas. Hon ringer romanens egentliga berättare från en rastplats. Men det är bara Hafni som talar. Hon har planerat att fira skilsmässan med en så kallad smørrebrødsresa från Roskilde via Ringsted, Korsør, Nyborg, Svendborg, Faaborg, via Bøjden-Fynshav och slutligen den stora sönderjylländska kakbuffén i Gråsten med tre gånger sju sorters kakor.
Resan var tänkt att ta åtta dagar. Det slutar med att det varar ungefär en månad. Nu ringer Hafni för att berätta vad som gick fel på vägen. Helle Helles nya kritikerrosade roman är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2024

"Vi skrattar och skrattar, vi gråter och gråter. Inte högljutt garvande eller hulkande, men tyst och intensivt och nästan på samma gång. Så är det att läsa Helle Helle."
Politiken

Hon och hennes mamma bor på många olika ställen i den lilla staden. För tillfället i en hörnlägenhet som inte ser ut att vara mycket för världen. Det har alltid bara varit de två.

I april upptäcker hennes mamma att det är något fel med kroppen. Oktober blir en lång månad i väntan på svar från sjukhuset. Samtidigt börjar hon på en ny gymnasieskola i Maribo. Här träffar hon Tove Dunk, Hafni, Bob, Ökenkängorna och alla de andra.

De är en skildring av en mor och dotter och deras relation. Det är en berättelse om sjukdom, kärlek och gymnasietiden i början av åttiotalet.

de fick ett magnifikt mottagande i Danmark och Helle Helle räknas till en av Danmarks främsta samtida författare.

"Jag skrev för mycket om den där farstutrappan. Där låste jag mig ute i mars. Där satt jag och glodde i april. Där stod min mamma och pappa i täckjackor långt in i maj. Med varsitt huvud på sned."

Dorte har hyrt ett hus som ligger granne med tågstationen i Glumsö, en liten ort utanför Köpenhamn. Varje dag tar hon tåget till Köpenhamn. Hennes familj tror att hon studerar, men hon går egentligen aldrig till universitetet. Istället fördriver hon sin tid med att vandra runt i varuhuset Scala. Eller med poeten Hase.
Det är inte första gången hon har flyttat hemifrån. Kanske den femte. Den tredje gången hon flyttade var det till Per Finland. Han hade lika lite att göra som hon, och en vattensäng som gungade och skvalpade. Men sen blev det lite komplicerat när Dorte träffade Pers kusin Lars. Eller så var de för unga bara.

Dorte försörjer sig på att skriva rimmade festsånger och drömmer om att skriva. Som Hase och de andra på Lyrikcafét. Men det går inte alltid så bra som hon önskar. Det är för mycket som stör: minnena från tiden med Per Finland, sömnlösheten, att hon inte har några gardiner och godstågen som kommer och går hela nätterna.