Systrar & bröder

Vad var det Nora hade sagt i telefon? "Göran är den enda pappa vi har. Och vi råkar vara hans barn." Jo, så var det. Göran var deras enda pappa. Den de råkat få. Och det var bara att förhålla sig till det faktumet så gott man kunde.

Att överleva sin barndom är inte enkelt. Med olika strategier, neuroser och minnen kämpar de tre syskonen i Maria Svelands nya roman med att hantera. Förlåta, försonas och förtränga. Uppväxten, med Görans monstersnarkningar i radhuset om natten, lillebror Pers nattskräck, Heddas känsla för skyddsänglar och zombiedemoner, Noras storasysterliga duktighet och mamma Anitas död. Och så Noras ord: Allt kommer bli bra. Ord som både stör och lugnar Hedda.

Noras grandiosa inställning till kärlek och familjeliv lägger sig ständigt i vägen för den verkliga lyckan. Hon önskar att hon var mer glad med Henrik och barnen. Istället stör hon sig på hans förkärlek för juridik och tacos. Hedda går på Konstfack där hon uteslutande sysslar med att skulptera pistoler i olika material och färger. Men mest vill hon bara sova. Per, lillebrodern, har svårt för närhet men oroar sig mest över sin begynnande flint som han filmar med mobilen varje kväll. På dagarna säljer han massage, marijuana och ambientmusik för femtonhundra per timma. Kunderna är medelålders kvinnor.

Som en osalig ande svävar deras döda mamma Anita över dem, medan pappa Göran plötsligt försvinner under mystiska omständigheter på en resa till Transsylvanien.

Nu är Nora, Hedda och Per vuxna och vårdar ömt sina sår. I sin nya roman Systrar & bröder fortsätter Maria Sveland sin undersökning av kärnfamiljen och dess neuroser.

En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till Teneriffa. Hon har lämnat man och barn för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra.
Men nu sitter hon på planet till tönt-Teneriffa och tänker på alla oförätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon, dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Med sig på planet har hon Erica Jongs 70-talsklassiker "Rädd att flyga" och Sara läser och önskar att det var 1975 istället för 2005. För det verkar som om allt var mycket roligare på 70-talet, med allt uppror mot familjen, alla lösa förbindelser och allt knarkande. Nu är det 2005 och Sara inser med fasa att hon längtar mer efter en hel natts sömn än efter ett vilt, knapplöst knull.
Bitterfittan är en vildsint uppgörelse med kärleksmyten, moderskapet och hela skitkulturen som tenderar att färga allt i falskt kukrosa. En roman, en självbiografi , ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?