tomasfilmerna

När din morsa mamma osv ska in på sin andra hjärtoperation (akut) vill du åka ner till Malmö samma dag, på samma sätt som du gjorde när din far farsan pappan osv skulle begravas. Men din mor morsa osv vill inte vara till besvär, så du åker senare, som planerat.

Ligga lik skildrar mer än en förflyttning i rummet, det är en färd genom minnet och medvetandet, en resa från barndomen till medelåldern och hur allt existerar samtidigt. Den handlar om duets oro, vrede och främmandeskap för och inför morsan mamma osv, om saknaden, vreden och främmandeskapet inför och efter en far farsan osv, om att aldrig slippa ifrån eller gå fri från sin bakgrund, allt det som lagts på, handlingar, beslut, erfarenheter, om att vara främmande eller bli utanförgjord bland de överläkar-osv-bekanta som pratar om skärgårdssemestrar och lever i livspussel och som undrar om duet verkligen kommer från "det Rosengård?", mindervärdes- och äckelkänslorna i finkulturens Stockholm som slår över i ett bottenlöst hat, om skam, värde, värdelöshet. Och om skrivandet som moralisk akt: handlar det om sanning, vittnesmål och ärlighet eller istället om att skita ner, förstöra, förråda andra människor?

Ligga lik är första delen i en tänkt autofiktiv trilogi.

Det var efter det som vi kom på att vi skulle kunna gräva ner mor i dalen.

En flicka börjar spela handboll, men borde inte det. En man får inte loss en bit kött ur tänderna. En kvinna går vilse på kontoret och undrar var stolen har tagit vägen. En flicka anar något snett bakom sig och en annan kvinna står död i frysrummet. En man kan inte riktigt se sin son, om han befinner sig till höger osv.

Marie Norins prosadebut Kupa blev en kritikerframgång: "En mycket liten bok men ändå något av det mest storslagna jag läst på länge". Nu har hon skrivit ytterligare två kortromaner som vi publicerar i en volym.

I bokens första roman, Djuraffär, möter vi en äldre man som bor och arbetar i sin inte så välbesökta djuraffär. En fuktskada bakom disken avslöjar en dold källarlucka. På andra sidan luckan hittar mannen något han kanske inte borde ha hittat. Djuraffär är en sorts kärleksroman, drömmen om att bygga och dela ett liv med någon/något.

I den andra romanen, Monstranser, möter vi flera människor vars liv, på en ö, i en liten stad, utspelar sig parallellt och under några få timmar. En man bygger en scen av Jesu himmelsfärd som han ska forsla i en skottkärra till kyrkan som ligger på andra sidan stan. En mormor tinar kalops till ett barnbarn hon motvilligt åtagit sig att ta hand om. Pojken intresserar sig mest för sitt nintendo och samtalet mellan de är stumt och irriterat. Samtidigt, i en annan lägenhet, står en änkling och vattnar sina krukväxter när telefonen ringer.
Det finns en på en gång krypande och gripande stämning i Marie Norins surrealistiska skildringar. Det är suggestivt och skickligt. Skrivet med en stor lyhördhet för sina karaktärer, men också med en underskruvad humor. Hon skildrar några människor som är lite tilltufsade och lever instängda i sina isolerade universa, ett slags restvarelser, kanske fångna i själva fiktionen?

Om bara inte Herr O's radio hade varit så störande. Det uppstår ett missförstånd kring den och sen blir det bara värre. Allt går mot sin upplösning. Marie Norins prosadebut är suggestiv, absurd och (o)roande.

Huvudpersonen bor tillfälligt inhyst hos Madame och hennes hjälpreda herr O i ett hus nära havet. Det är fuktigt, varmt och regnar större delen av tiden. Dimman lägger sig allt tätare kring huset. Den namnlösa huvudpersonen är här för att arbeta och föra samtal med Madame. Det är oerhört viktigt att följa de upplagda rutinerna kring detta. Men herr O har sin radio påskruvad på för hög volym och vid störande tidpunkter. Och varför hörs den bara just i hans rum? När han påpekar detta uppstår ett olyckligt missförstånd. Ett irriterande sår på benet svullnar upp och varar sig. Och sedan blir det bara värre. Han får allt svårare att koncentrera sig. Det regnar ständigt, vätan sipprar in genom ytterväggarna och det kommer en stank av förruttnelse från havet. Det går svamp i benet och radion ställs på på allt högre volym.

Den här berättelsen blir alltmer klaustrofobisk. Allt går mot sin upplösning. Rutinerna rubbas och
kroppen bryts ned. Det är suggestivt, absurdt och (o)roande. Det här är en fantastisk liten bok, en litterär rysare i miniatyr.