”Den här diktsamlingen är så bra att jag till en början blir helt stum”

Iman Mohammed är redan känd som en ung lovande poet. Hennes nyutkomna diktsamling, Bakom trädet ryggar, går att läsa som en enda lång minnesdikt utifrån en logik eller en ordning som är drömmens.

Hur ser ett minne ut? Hur arbetar ett minne? Vad är det dikten minns? Den minns barndom, den minns flykt. Den minns glömska som strategi. Den minns omvägar till skolan. Den minns våldets omgestaltningar. Att det kollektiva minnet är kort trots insatser för att minnas. Den minns jaget i oändligheten.

Dagens Nyheters kritiker Anna Hallberg golvas av Bakom trädet ryggar:

”Den här diktsamlingen är så bra att jag till en början blir helt stum. Jag vet inte vad jag ska säga. Läs den. Svälj diktraderna som lena halspastiller och känn hur de exploderar i kroppen: hårt, mjukt, hemskt, vackert, sällsynt, vardagligt, enormt, fult, exakt, grönskande, mänskligt.”

Anna Hallberg fortsätter:

”Första gången jag läser boken studsar jag bakåt, som av en rekyl. Ordet ’marmor’  förekommer på ett flertal ställen, och jag tänker att det är som att vandra bland marmorskulpturer. Deras hårdhet. Blankhet. Att de är fasta och tredimensionella och håller sin sammanpressade form intakt. Ändå börjar jag gråta utan att jag förstår varför. Jag måste lägga undan diktsamlingen och pausa. Det har inte att göra med att dikterna är snygga och välskrivna, det grinar man ju inte för. Men jag tror att dikterna klarar att hålla ett stort kaos inombords, genom att helt enkelt röra sig i alla riktningar samtidigt.”

Marie Norin debuterade som författare 1996 och har efter det givit ut ett tiotal böcker, både diktsamlingar, kortprosa och ett antal barnböcker. jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det är titeln på hennes nya diktsamling. Samlingen handlar om att förlora fotfästet i en relation, om självlögner och skam och om allt det ogripbara och konkreta i en skilsmässa. Dikterna undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam och nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset:

jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandra
jag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvar

Fredrik Nyberg är tillbaka med sin nya diktsamling Offerzonerna. 1998 gjorde Nyberg debut som författare och har sedan dess hyllats av kritiker och fått flera av de stora lyrikpriserna. I Offerzonerna besöks och befolkas offerzoner, platser som utöver det som där går att utvinna överhuvudtaget inte räknas. Offerzonerna finns överallt omkring oss, men också inne i diktarkroppen som rör sig, som skriver och agerar.

I mötet med dessa av oss människor offrade zoner uppstår ibland fantasier om riddare och lundar. Men lika ofta framträder en dikt som präglas av en mer saklig ton. Kommer isen också längre ut på viken att bära oss alla? Klockan är redan mycket. Solskenet är starkt och vasst. Diktaren backar in bilen i skuggan.

Naima Chahboun, Borås tidning, skriver:

”Det här är inte poesi att bländas av eller citera ur, det är poesi att vistas i, att rota runt i, att låta sig störas av för att se var man hamnar, vem man har blivit, vid bokens slut.”