Beskrivning
Detaljer
Böcker av författaren
Om boken
"Det är inte bara en gång som jag varnat honom för att skriva denna självbiografi. Inte bara för Annas tänkta reaktion, men för att själva formen med ´talesman´ och ´baktalesman´ visar brist på omdöme. Självbiografier har, det gäller generellt, en rakt fram berättande form, alltifrån det första sprattlet och skriket fram till det sista sprattlet och sucken. Här blir det i stället ett sammelsurium."
Den som för ordet är Carl-Göran Ekerwalds "baktalesman". Brittsommar är tredje delen i Ekerwalds svit av självbiografiska böcker men liknar till formen inget han skrivit tidigare. Boken ger utrymme åt två röster, en dagbok författad mellan åren 2009-2018 av Ekerwalds "talesman". Han noterar bara vad han tycker är lagom: resor, möten med människor, möten med böcker, möten med drömmar. Efter dagboken följer baktalesmannens kritiska och upplysande kommentarer med överskrifter som "Mozartbreven", "Goethes kokerska", "Beuys och den persiska estetiken" och "Att föreställa sig Gud". De blir till ett slags miniessäer om ett liv av läsande och skrivande. Vart ledde det, vad har han lärt sig, vad var viktigt?
Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) har skrivit ett femtiotal böcker, romaner, biografier, essäsamlingar och dikter. 2002 utkom den första av hans självbiografiska böcker, Skogshuggarens pojke, som följdes av Tabula rasa 2008.
Den som för ordet är Carl-Göran Ekerwalds "baktalesman". Brittsommar är tredje delen i Ekerwalds svit av självbiografiska böcker men liknar till formen inget han skrivit tidigare. Boken ger utrymme åt två röster, en dagbok författad mellan åren 2009-2018 av Ekerwalds "talesman". Han noterar bara vad han tycker är lagom: resor, möten med människor, möten med böcker, möten med drömmar. Efter dagboken följer baktalesmannens kritiska och upplysande kommentarer med överskrifter som "Mozartbreven", "Goethes kokerska", "Beuys och den persiska estetiken" och "Att föreställa sig Gud". De blir till ett slags miniessäer om ett liv av läsande och skrivande. Vart ledde det, vad har han lärt sig, vad var viktigt?
Carl-Göran Ekerwald (f. 1923) har skrivit ett femtiotal böcker, romaner, biografier, essäsamlingar och dikter. 2002 utkom den första av hans självbiografiska böcker, Skogshuggarens pojke, som följdes av Tabula rasa 2008.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Brittsommar
Om boken
- Vet du när Uppsalaslätten grönskar som vackrast?
- På våren förstås.
- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.
- Du är en oförbätterlig optimist.
Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.
Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke (2002) slutade.
- På våren förstås.
- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.
- Du är en oförbätterlig optimist.
Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.
Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke (2002) slutade.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Tabula rasa
Om boken
Horatius har lärt oss mycket utan att vi vet om det. "Carpe diem" till exempel. Och han lät inte en dag gå utan att fundera över hur den skulle levas på det bästa sättet.
Carl-Göran Ekerwald har gjort en inspirerad närläsning av Horatius och beskriver i sin nya bok ett fascinerande släktskap med andra stora författare och filosofer som just Montaigne, Platon och Goethe. Men Ekerwald tecknar också en konturskarp och skrämmande bild av laglösheten under republikens sista tid, då ett fungerande politiskt system helt slogs sönder av män som Caesar: rika, maktfullkomliga och livsfarliga.
Det är tvåtusen års avstånd mellan oss och Horatius, och det biografiska materialet är knappt. Men mer levande och nära än så här kan man inte teckna Horatius och hans poesi.
Carl-Göran Ekerwald har gjort en inspirerad närläsning av Horatius och beskriver i sin nya bok ett fascinerande släktskap med andra stora författare och filosofer som just Montaigne, Platon och Goethe. Men Ekerwald tecknar också en konturskarp och skrämmande bild av laglösheten under republikens sista tid, då ett fungerande politiskt system helt slogs sönder av män som Caesar: rika, maktfullkomliga och livsfarliga.
Det är tvåtusen års avstånd mellan oss och Horatius, och det biografiska materialet är knappt. Men mer levande och nära än så här kan man inte teckna Horatius och hans poesi.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Horatius
Om boken
Nietzshe gick bort 1900 - sinnessjuk. Han trodde han var Gud. Man kallade honom kvinnohatare - han som nästan enbart umgicks men kvinnor och företrädesvis radikala blåstrumpor.
Man gav honom skulden för nazistideologin - han som föreslog att man skulle "skjuta alla anitsemiter".
Man sade att han hatade kristendomen. Sant, i dess urvattnade officiella form nämligen. Få skrev med sådan värme om kristen mystik.
Det finns alltså en vulgär Nietzshebild. Här är en helt annan bild av den halvblinde sjukpensionären: en psykolog, kulturkritiker och skeptiker som med sin paradoxalt ystra pessimism utför en oumbärlig inspirationskälla - i det sammanhanget ter sig hans idé om övermänniskan som tom sekelskiftesretorik.
Hans tankesätt är ovetenskapligt, motsägelsefullt - och ändå! Vilken aktualitet och betydelse har det inte idag inom vitt skilda områden som sociologi, psykologi, nerofysik, konst-, musik- och språkvetenskap.
Man gav honom skulden för nazistideologin - han som föreslog att man skulle "skjuta alla anitsemiter".
Man sade att han hatade kristendomen. Sant, i dess urvattnade officiella form nämligen. Få skrev med sådan värme om kristen mystik.
Det finns alltså en vulgär Nietzshebild. Här är en helt annan bild av den halvblinde sjukpensionären: en psykolog, kulturkritiker och skeptiker som med sin paradoxalt ystra pessimism utför en oumbärlig inspirationskälla - i det sammanhanget ter sig hans idé om övermänniskan som tom sekelskiftesretorik.
Hans tankesätt är ovetenskapligt, motsägelsefullt - och ändå! Vilken aktualitet och betydelse har det inte idag inom vitt skilda områden som sociologi, psykologi, nerofysik, konst-, musik- och språkvetenskap.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Nietzsche
Om boken
I Ekerwalds försök att rita en karta över västerlandets kulturhistoria har det nu blivit dags för volymen om 1900-talet. Tidigare sekler har representerats av Shakespeare, Goethe och Nietzsche. Oavsett om man ser Céline (1894--1961) som geni eller halvgalen provokatör är han onekligen en av det förra seklets mest intressanta författare, med verk som Resa till nattens ände (1932) och Död på krita (1936).
Att han förnyade och vitaliserade den franska romankonsten och var en viktig influens för både de europeiska absurdisterna och de stora amerikanska berättarna under 40- och 50-talen, är det inget tvivel om; men hans antisemitism och egensinniga anarkism har smutsat hans eftermäle och delvis skymt en rättvisande bild av honom.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Céline
Om boken
Carl-Göran Ekerwald tar oss med på en temaresa i filosofins historia. Med start i antiken och sedan i en vindlande färd längs en röd tråd via Rousseau, Goethe och Nietzsche fram till Wittgenstein och Vilhelm Ekelund. Temat är: Lever människan lyckligare om hon slutar upp att bråka sin hjärna med alla åsikter om moral, religion, filosofi, psykologi - dvs filosofins ättestupa - och i stället i all enkelhet går in för att leva utan fördomar och dogmer, låta praxis bestämmas av hjärtat och lämna grubblet åt sidan? Kort sagt bli "frigjord" i Rousseaus mening.
Dessa tänkare har en gemensam misstro mot ord och argument och menar att vi trots alla ord och sinnrika kunskapsbyggen egentligen ingenting vet, att varje påstående genast låter sig motsägas av andra! Så vad kan man då hålla sig till? Sokrates föreslår samvetet och vår egen inre röst, vilka båda barn besitter i minst lika hög grad som vuxna. Han misstrodde staten, religionen och vedertagna normer - och blev ett hot mot ordningen.
Den inre ledstången liknas hos en del filosofer vid något gudomligt. Hos andra tänkare utvecklades misstron till radikalism, revolt, anarki. Och visst finns det anledning att ifrågasätta och till och med misstro det vi normalt kallar utveckling, tekniska och andra "framsteg". Jacques Cousteau (1910-1997) gjorde året innan han gick bort denna sammanfattning: Människorna har under det gångna 1900-talet sannolikt åstadkommit mer skada på jorden än under mänsklighetens hela tidigare historia.
Varje civilisation och varje tidsålder behöver filosofer som tänker fritt och förutsättningslöst.
Carl-Göran Ekervalds spännande bok är ett försök att värdera denna västerländska antifilosofis ståndpunkter och ställningstaganden genom historien. Under resans gång blir allt ifrågasatt, till och med behovet av böcker och kunskap. Med sin välkända förmåga att samtidigt förklara, inspirera och underhålla, lotsar oss Ekerwald från den ene av dessa tänkare till den andre tills vi tvingas inse att de är människosläktets bästa vänner.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Filosofins ättestupa
Om boken
Essäisten, romanförfattaren och tänkaren Carl-Göran Ekerwald har skrivit sina memoarer. Skogvaktarns pojke är inte bara en levnadsteckning fram till debuten 1959, utan också ett försök att förklara den tiden, då barndomens självklarheter och enkla värld faller samman i mötet med vuxenvärlden.
Fadern var länskogmästare, en viktig man i bygden, och familjen levde ett idylliskt borgerligt liv i jämtländska Offerdal. Plötsligt får den tioårige Carl-Görans lyckliga tillvaro ett abrupt slut när han som tioåring skickas till Östersund för att gå i läroverket. Det blir till ett sexårigt helvete: långt hemifrån, ensam i en skrämmande miljö tvingas han ta vara på sig själv. Slutligen är det upptäckten av litteraturen och musiken som räddar honom och gör att han kan fullfölja sina föräldrars intentioner, att färdas ännu en bit på den långa klassresan.
I Skogvaktarns pojke varvas exakta och inkännande ögonblicksbilder från barndomen med den vuxne Ekerwalds tankar, utan att barnets perspektiv hotas av överslätande eller sentimentala förenklingar och förklaringar.
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Skogvaktarns pojke
Om boken
Läs mer
Carl-Göran Ekerwald
Goethe