Till minne av Carl-Göran Ekerwald

För två år sedan firade Norstedts förlag 200 år. En av hedersgästerna på festen var Carl-Göran Ekerwald, som senare samma år skulle fylla 100 år.

Nog var det en lång livslinje han drog upp från ungdomsåren på den västjämtska landsbygden till att bli den författare som under så lång tid skrev med blicken vidöppen – mot naturen, mot litteraturen, mot människan själv. För de flesta kom förmodligen det första mötet genom hans essäistik: klar i tanken, överraskande i vändningarna, aldrig rädd att röra sig mellan de stora idéerna och de små vardagliga iakttagelserna. Men han var också romanförfattare, historieberättare, lärare, översättare och alltid – medvetet eller omedvetet – en inspiratör.

Och vilken introduktör! Han skrev böcker om filosofer, författare och tänkare som öppnade dörrar för de ivriga. Dessutom kom han att skildra åldrandets konst på ett alldeles förträffligt vis; det var som om han lät tänja ut tiden och låta reflektionerna bli ännu skarpare, ännu mer varsamma. Det är svårt att tänka sig någon annan svensk författare som med sådan värme och lätthet kunde skriva både om kärleken, Platon, skogsarbete och döden – i samma andetag.

Nu är Carl-Göran Ekerwald borta, 101 år gammal. En ovanlig gestalt i svenskt kulturliv, en lärd folkbildare i ordets allra finaste bemärkelse – både egensinnig och generös. Svensk litteratur har inte haft många som honom de senaste 200 åren, så mycket kan man med säkerhet säga en dag som denna.