Skogvaktarns pojke

- Vet du när Uppsalaslätten grönskar som vackrast?
- På våren förstås.
- Du misstar dig. Det är i oktober. Först skördar man vetet. Så vidtar tabula rasa. Åkrarna plöjs. Tiltorna vänds upp. Det blänker i den svarta leran. Så harvar man fälten. Det är sannerligen en omild behandling som jorden måste utstå. Man sår sista veckan i september - i mitten av oktober är brodden uppe och ett par centimeter lång ger den slätten en ljuvlig smaragdgrön färgton. Där ser du hur löftesrik en grundligt gjord tabula rasa kan bli.
- Du är en oförbätterlig optimist.

Carl-Göran Ekerwald har sopat rent bord. Kvar är fragment av åren 1946-2007, bilder ur ett äktenskap, resor i öster, möten med luffare, konstnärer, författare, filosofer, politiker. Här redovisas dagsscheman, vad han äter, dricker, tänker, lyssnar på för musik, drömmer. Och inkännande beskrivningar av hans älskade hustrus demens.

Tabula rasa tar vid där Skogvaktarns pojke (2002) slutade.

Nietzshe gick bort 1900 - sinnessjuk. Han trodde han var Gud. Man kallade honom kvinnohatare - han som nästan enbart umgicks men kvinnor och företrädesvis radikala blåstrumpor.
Man gav honom skulden för nazistideologin - han som föreslog att man skulle "skjuta alla anitsemiter".
Man sade att han hatade kristendomen. Sant, i dess urvattnade officiella form nämligen. Få skrev med sådan värme om kristen mystik.

Det finns alltså en vulgär Nietzshebild. Här är en helt annan bild av den halvblinde sjukpensionären: en psykolog, kulturkritiker och skeptiker som med sin paradoxalt ystra pessimism utför en oumbärlig inspirationskälla - i det sammanhanget ter sig hans idé om övermänniskan som tom sekelskiftesretorik.

Hans tankesätt är ovetenskapligt, motsägelsefullt - och ändå! Vilken aktualitet och betydelse har det inte idag inom vitt skilda områden som sociologi, psykologi, nerofysik, konst-, musik- och språkvetenskap.

Carl-Göran Ekerwald tar oss med på en temaresa i filosofins historia. Med start i antiken och sedan i en vindlande färd längs en röd tråd via Rousseau, Goethe och Nietzsche fram till Wittgenstein och Vilhelm Ekelund. Temat är: Lever människan lyckligare om hon slutar upp att bråka sin hjärna med alla åsikter om moral, religion, filosofi, psykologi - dvs filosofins ättestupa - och i stället i all enkelhet går in för att leva utan fördomar och dogmer, låta praxis bestämmas av hjärtat och lämna grubblet åt sidan? Kort sagt bli "frigjord" i Rousseaus mening. Dessa tänkare har en gemensam misstro mot ord och argument och menar att vi trots alla ord och sinnrika kunskapsbyggen egentligen ingenting vet, att varje påstående genast låter sig motsägas av andra! Så vad kan man då hålla sig till? Sokrates föreslår samvetet och vår egen inre röst, vilka båda barn besitter i minst lika hög grad som vuxna. Han misstrodde staten, religionen och vedertagna normer - och blev ett hot mot ordningen. Den inre ledstången liknas hos en del filosofer vid något gudomligt. Hos andra tänkare utvecklades misstron till radikalism, revolt, anarki. Och visst finns det anledning att ifrågasätta och till och med misstro det vi normalt kallar utveckling, tekniska och andra "framsteg". Jacques Cousteau (1910-1997) gjorde året innan han gick bort denna sammanfattning: Människorna har under det gångna 1900-talet sannolikt åstadkommit mer skada på jorden än under mänsklighetens hela tidigare historia. Varje civilisation och varje tidsålder behöver filosofer som tänker fritt och förutsättningslöst. Carl-Göran Ekervalds spännande bok är ett försök att värdera denna västerländska antifilosofis ståndpunkter och ställningstaganden genom historien. Under resans gång blir allt ifrågasatt, till och med behovet av böcker och kunskap. Med sin välkända förmåga att samtidigt förklara, inspirera och underhålla, lotsar oss Ekerwald från den ene av dessa tänkare till den andre tills vi tvingas inse att de är människosläktets bästa vänner.