Gränsbrytarna

Mexiko har blivit centrum för den internationella droghandeln och över 150 000 människor har dödats. På ytan utkämpar staten ett krig mot knarket, men många politiker och myndighetspersoner spelar under täcket med kartellerna. Mördare, knark- och slavhandlare går fria, medan den som ställer för närgångna frågor kan skjutas ner på öppen gata. Sedan 2000 har ett hundratal journalister dödats.

Ändå envisas många med att berätta sanningen. I Tårar för Mexiko skriver några av landets allra främsta journalister om den djupgående korruptionen, om unga killar som söker sig till den organiserade brottsligheten för att samhället inte kan erbjuda dem något, om att kvinnors liv och död betraktas som bagateller av både brottssyndikat och myndigheter. De berättar också om sitt farliga arbete, om att bli kidnappad, hotad, torterad, om att hitta en massgrav ihop med offrens anhöriga.

Tårar för Mexiko skildrar ett land där våldet härskar, men lyfter också fram djärva människor som kämpar trots omständigheterna och vars initiativ utgör ett hopp för landets framtid.

Boken är tillägnad Mexikos mördade journalister och fotoreportrar.

Kokainet flödar i Sverige. Den vita drogen har gått från att vara en exklusiv jet set-markör till massans nya sätt att festa. Glöm yuppies och åttiotal. Tänk byggjobbare, forskare, bloggtjejer, mäklare, tatuerade gängmedlemmar och mängder av artister, journalister, brats och Båstadsfantaster.

Under 2000-talet har kokainet nått nya användare och kanske är det inte så konstigt. Kokainisterna själva vittnar om den ultimata självförtroendehöjaren, guldkanten i tillvaron, ett slags skumpa i pulverform som inte gör en full och dum. Olagligt? Förvisso. Men, som Grammis-vinnaren Andreas Kleerup sa i en Aftonbladet-intervju, "det är ju fortkörning också". Samtidigt råder fortfarande starka tabun kring bruket. Många kända svenskar har åkt fast, men nästan ingen har trätt fram och berättat vad de sökt och funnit i drogen.

Sett i ett större perspektiv är kokainet långt mer än enbart en fråga om enskilda svenskar. För att tillgodose "vårt" behov begår människor och organisationer på andra platser i världen de grymmaste handlingar. Colombias regering har i tjugo år, med stöd av USA, utkämpat ett blodigt krig mot drogerna. Trots det har odling och export inte minskat. Gerillan, eliten, militären, bönderna, politikerna - alla är på ett eller annat sätt påverkade av den våldslogik som genereras av denna miljardindustri. Och i botten finns Colombias fattiga som i brist på alternativ säljer sig som odlare, skördare, transportörer, väktare eller yrkesmördare.
Mexikanska karteller har under senare år tagit över stora delar av handel och smuggling från Latinamerika, och fraktar ton av kokain till USA, eller via Västafrika till Europa. Sedan ett par år rasar ett krig mellan två stora allianser av karteller i Mexiko, ett krig som bara under 2008 krävde 5 700 människoliv. Allt fler varnar för att Mexiko riskerar att förvandlas till en "failed state", en stat styrd i det fördolda av kriminella intressen.
Den som köper ett gram kokain på Stureplan, i Eskilstuna eller på Hisingen håller efterfrågan uppe och bidrar därmed till att problemen i andra delar av världen kvarstår. Men det är det antagligen lätt att bortse från i festens rus. Lika lätt som det är att inte tänka på att det "rena", vita pulvret ofta färdats i en livrädd, kanske skuldsatt och tvingad, människas mage och kommit ut tarmvägen.