Homeros

Ingen annan grekisk lyriker är så fullständigt bevarad till våra dagar som Pindaros (ca 418-338 f.Kr.).

Inte mindre än fyrtiofem av hans oden går att läsa i stort sett i det skick de skrevs, eller snarare sjöngs, som hyllningar till segrare vid idrottstävlingarna runt om i grekiska städer, framför allt Olympia och Delfi. Pindaros hyllades under hela antiken som den störste av alla lyriker. Hur högt hans poesi uppskattades framgår bland annat av att hans hem var det enda som Alexander den store skonade då hans skövlade Tebe. Pindaros anses vara en av världslitteraturens främsta diktare.
Mycket i hans dikter handlar om annat än enbart den idrottsliga triumfen. Pindaros är inte intresserad av tävlingarnas yttre förlopp - som sportreporter skulle han stå sig slätt. För honom ger tävlingen främst ett tillfälle att visa de egenskaper hos vinnaren, fysiska och själsliga, som ger honom en särskild dimension och som gått i arv från hans förfäder och samtidigt förlänats honom av gudarna. Poeten länkar alltså samman den aktuella segern med gudarnas tidlösa värld. Odet har inte en omedelbar lovprisande funktion utan söker sätta den idrottsliga framgången i relation till livets yttersta frågor: föränderligheten, lidandet, åldrandet, döden. Något som sammanfattas i en dikt av den italienske poeten Quasimodo (skriven under kriget, 1942). Strofen lyder:

"Var och en står ensam på jordens hjärta
- genomborrad av en solstråle.
Och plötsligt är det afton."
Kan livet sammanfattas vackrare?

Under sitt långa liv har Sture Linnér haft glädjen att i olika delar av världen få möta ett antal människor som alla haft ett gemensamt: de har ägt en inre kraftkälla som givit dem viljan och förmågan att gå ut ur sig själva, sprida värme och ljus omkring sig, få andra att växa.
I Ingen människa är en ö berättar Sture Linnér om sina oförglömliga möten med:

Generalen Törngren (Stures mentor under beredskapen)
Syskonen Scholl i München under andra världskriget
Stures grekiske chaufför (under den tyska ockupationen av Grekland)
En flyktingflicka i Kampuchea under Pol Pot-väldet
Dag Hammarskjöld
Seferis (grekisk poet som fick Nobelpriset 1963)
Max Hayward (brittiskt språkgeni)
Bang (Barbro Alving)
Allan Edwall
Pramoedya (indonesisk författare och frihetskämpe)

"Ingen av de porträtterade är fortfarande i livet, men alla känns de förunderligt levande i mitt sinne. Varför? Därför att de trots alla olikheter sinsemellan ändå ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig. Och därför att de på ett sällsamt sätt förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka, skänka andra något av sin egen kraft. De lärde mig något som varit mig till stor tröst i mörka stunder: varje människa, ung eller gammal, har möjlighet att, oavsett ställning i samhället, göra en viktig insats till hjälp för andra. Vännerna jag berättar om har för mig varit av livsavgörande betydelse och jag är lycklig att få hylla deras minne."

Vissa geografiska namn äger en lockande, nära nog magisk klang: Samarkand, Mandalay, Timbuktu, Sicilien. Sture Linnér har sedan ungdomen tjusats och fascinerats av ön med det vackra, poetiska namnet och av den gåtfulla dubbelhet som han funnit där: sol, ljus, värme, livsglad och högljudd gemenskap ? men även mörkaste misär. Kampen mot fattigdomen har alltid varit hård. Ständig strid mot främmande erövrare, från Hannibal till Hitler, men också inbördes splittring och hat. Maffians uppkomst och kampen mot den har sin givna plats i skildringen, liksom det moderna Siciliens problem. Men författaren har inte bara en imponerande lärdom i konst- och kulturhistoria som han gärna delar med sig av, han har också en utpräglad känsla för sinnliga glädjeämnen som landskapets storslagna skönhet, för färger och dofter, för maten och vinet ? allt detta som är en lika viktig beståndsdel i det sicilianska kulturarvet som de grekiska templen eller de normandiska byggnadsverken. Professor Sture Linnér, född i Stockholm 1917, fil dr och docent i grekiska språket och litteraturen, har haft ledande funktioner inom näringslivet och vid FN. Han har under senare år varit ciceron vid kulturresor till Grekland och Italien. Bland hans många skrifter märks senast Bysantinsk kulturhistoria 1994 och Mulåsnan på Akropolis 1996.