Karl XII

Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk är en sällan skådad sammanställning av ett författarskap. Här ingår samtliga texter som Strindberg författade: skådespel, romaner, noveller, dikter, essäer, uppsatser och tidningsartiklar. Utgivningen inleddes 1981 med Röda rummet och avslutades med Hemsöborna under Strindbergsåret 2012.

Registervolymen innehåller nödvändiga hjälpmedel för att få överblick över samtliga 20 000 sidor och omfattar ett alfabetiskt register till alla delar i utgåvan, en innehållsförteckning till samtliga delar, alla baksidestexter samt en kort historik över hela utgivningen.

"Sannast är Strindberg när han ljuger." Lars Norén

Fröken Julie är Strindbergs mest spelade drama och rör sig mellan sexuell attraktion och själsligt främlingskap. Det intensiva kammarspelet om högadliga Julie och betjänten Jean chockerade samtiden. Strindberg skrev dramat 1888, och trots att den hade urpremiär i Köpenhamn redan året efter med hustrun Siri von Essen i titelrollen, dröjde det 18 år innan pjäsen sattes upp i Sverige.

Ett drömspel har med sina geniala infall och drömlika scener från sekelskiftets Stockholm och badorten Furusund blivit en klassiker inom världsdramatiken. I centrum står guden Indras dotter som kommer ner till jorden för att uppleva människornas livsvillkor. Dramat skrevs 1901 och fick sin urpremiär med Harriet Bosse, Strindbergs tredje hustru, i huvudrollen.

Denna utgåva bygger på volym 27 & 46 i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk. Med hjälp av stereomikroskop har de censurerande ingrepp som gjordes i originalmanuskriptet av Fröken Julie avlägsnats. Nu kan vi läsa den version som Strindbergs samtid berövades.

Ordförklaringar ingår och huvudredaktör docent Per Stam har skrivit ett efterord. För denna utgåva har Lars Norén dessutom skrivit ett nytt förord.

Med en stor portion humor och en berättarglädje som knappast har något motstycke i den svenska litteraturen är Röde Orm en av våra få verkligt levande klassiker som har fängslat generationer av läsare.

Orms äventyr börjar när han som yngling av en slump hamnar på ett vikingaskepp. Hans fortsatta öden berättas i dråpliga episoder om hans tid som galärslav och livvakt hos kalifens visir Almansur i Hispanien, om julgillet hos danernas kung Harald Blåtand, om engelske kung Ethelreds silver och utfärden österut efter bulgarguldet. Hans resor kantas av möten med judiska silversmeder, irländska munkar, isländska skalder, vilda patzinaker och med sig har han ständige följeslagaren Toke.

Röde Orm har kallats en sällsynt lyckad förening av fornnordisk och österländsk saga och utspelar sig kring år 1000, när vikingarna härjade längs Europas kuster och i de ryska flodsystemen, men också tog intryck av de folk och kulturer de mötte.

Boken utkom ursprungligen i två delar, Sjöfarare i västerled (1941) och Hemma och i österled (1945). Boken blev en försäljningssuccé i Sverige från första stund och första delen gavs redan under Andra världskriget ut i våra grannländer såväl som i Tyskland och USA, och har totalt översatts till ett tjugotal språk.

Denna utgåva inleds av ett nyskrivet förord av Erik Andersson, författare till bland annat romanen Den larmande hopens dal och uppmärksammad översättare till Tolkiens Ringarnas herre och Joyces Odysses.

År 1877 började Strindberg studera kinesiska och blev snart självutnämnd expert på språket, landet samt svenska relationer med Kina och de »tartariska länderna».

»Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!» skrev Strindberg i ett brev hösten 1878.

Han författade artiklar och uppsatser i ämnet - även en avhandling på franska som lästes upp i Académie des Inscriptions et Belles-Lettres i Paris - efter hand med allt större fokus på »De Svenska Fångarnes öden efter Slaget vid Pultava» och deras lärda bedrifter.

I Kulturhistoriska Studier (1881) samlade Strindberg sina »asiatiska» studier jämte konst- och teaterkritik samt några kulturhistoriska uppsatser från det gångna decenniet.
Denna volym av Samlade verk innehåller Strindbergs antologi samt ett antal andra kulturhistoriska studier från samma period, bland annat den franska avhandlingen »Notice sur les Relations de la Suède avec la Chine et les pays Tartares» etc. och en livfull skildring av författarens äventyr i svenska arkiv, »På vandring efter spåren till en svensk kulturhistoria». Vidare återges i bild Strindbergs kinesiska skrift Hao yüeh wu (Den fina månen tjuter), tryckt i ett exemplar 1877.

Volymen innehåller en omfattande kommentar som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras tidshistoriska sammanhang.

De sista åren av sitt liv övergav Strindberg i stort sett skönlitteraturen och ägnade sig, vid sidan av sitt polemiska författarskap i den så kallade Strindbergsfejden, intensivt åt vittfamnande språkhistoriska studier.

De etymologiska undersökningar Strindberg bedrev och som han trodde revolutionerade språkvetenskapen - han ansåg sig ha bevisat att hebreiska var ett slags urspråk och att alla språk ägde nära släktskap med varandra - bestod till allra största delen av hugskott, som grundade sig på ytligt likhetstänkande och förhastade slutsatser. Strindbergs språkvetenskapliga skrifter har utdömts av både dåtidens och eftervärldens språkforskare. De äger intresse främst därför att de är resultatet av en jättelik satsning av vår störste författare och därför att hans geniala associationsförmåga inte förnekar sig, när han skenbart suveränt och från ett nästan globalt perspektiv behandlar tiotals olika språk, inklusive svenska, grekiska, kinesiska, tibetanska, sanskrit, swahili och indianspråk.

Del 69 och 70 i nationalupplagan innehåller de språkvetenskapliga skrifter som Strindberg gav ut 1910-12: i del 69 Bibliska Egennamn, Modersmålets anor och Sveriges Anor; i del 70 Världs-Språkens Rötter, Kina och Japan samt Kinesiska Språkets Härkomst I-II (den senare skriften presenteras i del 70 men återges i den elektroniskt publicerade textkritiska kommentaren till denna).

Strindbergs språkvetenskapliga skrifter utges i del 69 och 70 med hjälp av några av landets främsta specialister på olika språk. Ett appendix i del 69 ger inblickar både i Strindbergs språkhistoriska tänkande och i de textkritiska problem som utgivarna har brottats med i de båda volymerna.