Slutet sällskap

Vi får följa den unga Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon är bättre på att svära och kasta handgranater än att leka som flickor ska. Hon bor i Staden men har sina rötter i Byn. Och får alltid försvara det ena när hon är hos det andra.

Med jämna mellanrum kommer morbröderna, Brynolf och Knut, körande från Byn i sin Ford Taunus fylld med skogsdoft och finska. De kommer till Staden där Karla och mamma bor. Sitter i köket med varsin underarm mot bordet.
I Staden talar man svenska, i Byn talar man finska. "Rejäla människor pratar finska." Karla önskar hett att hon också kunde.
Staden ligger i den nordligaste fjärdedelen av landet och i tanke och sinne sträcker den sig längre uppåt kartbilden, mot polcirkeln. Det är en bra stad, men utanför missförstås den. Folket i Byn (morbröderna) tror att den är både stor och skrämmande och söderifrån, från Hylands horisont, har man inte tittat så noga på kartan, utan antar att den ligger bortom allt och hyser ett grövre leverne.

Karla växer upp med sin mamma, som är änka. De lever sida vid sida, snarare än tillsammans. Kärlek finns, men den är kärv och korthuggen. När Karla behöver tröst säger mamma: "Bry dig inte om."
Men Karla bryr sig. Om allt. Hon längtar och törstar. Hon söker frihet och kärlek. Hon är nyfiken och arg, hon törnar emot det ena efter det andra, men reser sig snabbt och gråter nästan aldrig.
Vi får följa Karla i samma takt som manchesterbxorna måste läggas ut och fållas ner. Hon intresserar sig mer för vuxna än för barn, förstår sig bättre på pojkar än flickor, hon kan svära och kasta handgranater, men inte leka som flickor ska. Mycket finns att lära men allt är inte så lätt att begripa. Somligt är dock ställt utom allt tvivel, till exempel att skidåkning är det främsta man kan ägna sig åt. Karla och mamma kavar tigande mil efter mil, oavsett väder och vind.
Det handlar om att befinna sig emellan, mellan finska och svenska, mellan Staden och Byn. Karla försvarar det ena när hon är hos det andra, och söker ett eget utrymme bortanför det pliktfyllda liv som generationerna före henne har tvingats leva.

De senaste åren har Kieri prövat prosan i form av två uppmärksammade och framgångsrika ungdomsromaner, men nu återvänder hon till lyriken, hennes fjärde diktsamling sedan debuten 1993.

Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals har en ton som på samma gång är uppkäftig och sällsamt ödslig.
Dikterna i den första avdelningen skildrar en närmast munter desperation, "anteckna numret till jourhavande präst, / ta sikte på närmaste bar, / doppa en våtservett i kaffet. / Kalla expeditionen Teskedsgumman goes groovy. / Sedan bryta samman."
Här redovisar Kieri ett både vidöppet och kritiskt förhållningssätt till en omvärld som bara snurrar på och där alla bara får försöka göra sitt bästa och "somna med engångskoderna under huvudkudden / avvakta svaret på svalgprovet".
I den andra avdelningen dras tempot märkbart ner. Det är två år senare och det är höst igen, och nu är tilltalet mer förtätat. Sorgen och saknaden får träda fram: "det som vi med jämnmod bär trots allt som hela tiden vill kantra - / vedstapeln, / hortensian, om vi hade någon."

"Poesin är mitt modersmål" har Katarina Kieri sagt om sitt skrivande. Hennes poetiska stil utmärks av att den alltid är sparsmakad. Men hörs också en röst från en människa som med stillsam humor betraktar sig själv och omvärlden. Och den rösten känns väl igen i såväl hennes prosa som i hennes poesi.

Katarina Kieris två första diktsamlingar, Slutet sällskap (1993) och Om man saknar vingar (1996), präglas av ett lågmält, allvarligt tonfall. I hennes tredje, Ur mitt lyckliga liv (2000), finns ett betydligt öppnare, pratigare tonfall och ett känslosammare och vardagligare tilltal, även om allvaret alltid är framträdande i Kieris poetiska hållning.