Berättelserna

Anders Svedlund var en svensk äventyrare och på alla sätt en märklig man. År 1971 rodde han över Indiska Oceanen på 64 dagar! Från Australien till Afrika. Vad drev honom till det? Per Wirtén berättar
om en märkligt egensinnig man.

Detta vet vi om Anders Svedlund: Född 1926 i Mellösa, Södermanland. Mamma, pappa, två yngre syskon.
1936 inträffar en tragedi. På kort tid dör alla i familjen utom Anders och hans yngre bror.
En hushållerska flyttade in med ansvar för de två pojkarna. Anders hade högsta betyg i alla ämnen utom
gymnastik. Han ansågs synnerligen begåvad. Hans favoritbok var Robinson Crusoe.
Midsommarafton 1950 sade Anders adjö. Han satte sig på tåget till Paris och stannade inte förrän på andra sidan världen. Han luffade omkring i Australien, tog tillfälliga jobb och påhugg. Grävde guld på Nya
Guinea och seglade genom Söderhavet.
Han gifte sig på ön Rarotonga, flyttade till Nya Zeeland och försökte leva familjeliv, fick två döttrar,
men det blir inte bra.
1967 skiljer han sig, återvänder till Australien och bygger en båt som han döper till "Roslagen". 1971 ror
han från Australien till Madagaskar och blir för ett kort ögonblick känd över hela världen.
Men Anders Svedlund var en ensam man. Han drev fram genom gamla fantasier och berättelser, på pilgrimsresa efter sin individualitet, efter sitt äkta ursprungliga jag.
Hans berättelse börjar egentligen 200 år tidigare med romanen om Robinson Crusoe och med den moderna idén att människan är en ensam individ. Sedan dess har tusentals män sökt sig till öde öar. Anders söderhavsö var hans roddbåt. Och hans livsöde är individens slutpunkt, ett svart hål där allt försvinner och efterlämnar tomhet.
1974 försökte Anders ro över Stilla Havet. Där blir spåren otydliga. Han försvinner in i drömmarna, bort
i soldis och dyningar. Han avled i sin lägenhet på Nya Zeeland 1979. Då är allt redan slut. Tragedin fullbordad. Drömmarnas höjdpunkt passerad.

Ordet populist har blivit ett vanligt skällsord i den politiska debatten. Men i USA säger politiker och debattörer med stolthet att de är populister. Där är ordet inte ett invektiv, utan representerar en politisk idétradition. En tradition som först dyker upp i 1880-talets amerikanska söder men som också återfinns i de svenska folkrörelserna. I USA förlorade den, i Sverige blev den en maktfaktor. I Populisterna möter vi en brokig samling agitatorer och filosofer, författare som John Steinbeck och Folke Fridell, politiker som den legendariske Louisianaguvernören Huey Long och överste Perón. Populisterna berättar om drömmen om en radikal demokrati. Men också om dess motsats: eliternas rädsla för folket och för demokratins konsekvenser.