Aleksandra Kollontaj

Sovjetunionen hade en lång tradition av statsterrorism. Lenin inledde likvidering av självägande bönder, präster och vanliga medborgare. Den paranoide Stalin utnyttjade terrorapparaten för att göra sig av med sina medtävlare. Inte ens den som lyckats lämna Sovjetunionen kunde känna sig säker - Lubjankas långa arm nådde överallt. Mest omtalat är mordet på Lev Trotskij i Mexico 1940. Tekniken blev med tiden alltmer raffinerad - i början använde man sig av skjutvapen eller bomber, men en tyst och relativt säker metod var användningen av gift.

Sedan 1920-talet har Lubjankafängelset förfogat över ett särskilt giftlaboratorium som ägnat sig åt att ta fram nya och effektivare gifter som ibland testats på levande människor. Fördelen med denna metod är att förgiftningssymptomen i början kan uppfattas som ett akut sjukdomsanfall - de toxiska ämnena kan ofta inte spåras vid obduktion. Giftfabriken bedriver också sin verksamhet på export. Den bulgariske avhopparen och BBC-medarbetaren Georgij Markov, nära vän till Arkadij Vaksberg, blev förgiftad av en mikroskopisk projektil, avfyrad från ett specialkonstruerat paraply, och avled efter några dagar.

Giftlaboratoriet existerar än i dag och Vaksberg pekar ut ännu ett offer för dess arbete: Petersburgs förre borgmästare Anatolij Sobtjak. Det nya och demokratiska Ryssland bär alltså med sig det onda arvet från det förgångna. Minns de senaste årens förgiftningsskandaler: Ukrainas president Viktor Jusjtjenko och den ryske f d agenten Aleksandr Litvinenko som mördades med radioaktivt polonium i London 2006.