En fuskmammas bekännelser

Hillevi Wahl, Fuskmamman med stora delar av svenska folket, har blivit tvåbarnsmamma. Två barn ställer naturligtvis helt nya krav på jongleringsförmåga för att få tillvaron att gå ihop, men Hillevis träffsäkra betraktelser får även den mest kaotiska vardagsmorgon att framstå i kärleksfullt, humoristiskt ljus ...

Näst efter "Grattis!" och "Vad blev det?" (vad tror de, en köttätande växt?) tycks standardrepliken till tvåbarnsmammor vara:
"Hur går det?"
Modern har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger hon svarat på frågan.
"Jotack, bra. Tror jag."
Eller:
"Jotack, vi börjar bli trötta nu. Jag är grinig som fan, min man glömmer precis allting och storebror har blivit blind."
Blind?
Ja, storebror tycker att det är sådär kul att ha fått en lillebror. Speciellt när denne lägger beslag på halva modern. Precis just då, när storebror hade tänkt lägga beslag på hela.
"Pappa bära!", säger han strängt och pekar på bebisen.
Men just då ammar modern. För hundrafemtioelfte gången den morgonen, enligt storebrors sätt att räkna. Så han gör det enda raka, han kniper ihop ögonen och går - glatt leende - rakt in i väggen. Pang!

Att bli mamma är visserligen en stor grej ? men att börja jobba igen, efter att man äntligen vant sig vid sitt nya liv, är inte att leka med det heller! ?Modern är tillbaka i arbetslivet. Redan efter två timmar går hon in i väggen.? skriver Hillevi Wahl. Och det är inte att undra på ? vattenkokaren är nämligen trasig! Hur ska hon kunna jobba utan kaffe? Hon beskriver undrande blickar från kollegor när hon jollrar med sin älskade son i telefonen, lättskrämda tidningsbud som inte förstår att mammor som ska sluta amma ibland behöver sova på hallmattan och andra hjältemammor som inser vikten av att i ett tidigt skede kräva relevanta besked av personalen på barnens blivande dagis: ?Och vad har ni för genusplan??. Vidare berättar hon om den stora separationsångesten ? kommer barnet verkligen att överleva utan henne på armlängds avstånd? Kommer hon att överleva? En stor tröst är när det visar sig att barnets pappa glömmer både extrablöjor och solmössa på promenaden. Han är ju jätteklantig! En riktig fuskpappa! Vilket gör att modern, å sin sida, framstår som den Supermammma hon numera är.

Författaren och journalisten Hillevi Wahl växte upp med två missbrukande föräldrar. För att överleva bröt hon kontakten med sin familj, gav sig ut i världen och levde bland samhällets utstötta. Den här är en berättelsen i romanform om hennes sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. "Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."

"'Du var ett kärleksbarn', sa mamma. Men hon hade ett konstigt sätt att visa det på.
Jag ville verkligen inte skriva den här boken. Jag ville inte minnas hur det kändes att aldrig veta om mamma var nykter när jag kom hem från skolan. Jag ville inte komma ihåg hur det smakade av skräckblandad metall i munnen varje gång hon försökte ta livet av sig. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor.
Hela mitt liv har jag försökt springa iväg ifrån min barndom. Jag trodde jag hade stängt igen alla dörrar efter mig, låst dem omsorgsfullt och kastat bort alla nycklar.
Men något hände när jag själv fick barn. När jag var rädd för att min ettåring skulle komma för nära spisen och bränna sig. Då mindes jag hur mamma en gång tog mina små händer och brände sönder dem på de heta plattorna.
"Sådärja, nu kanske du aktar dig för spisen", sa hon. En liten anekdot hon sedan gärna berättade för andra. Min uppfinningsrika, tuffa mamma. Då var jag stolt över henne.
Nu var det plötsligt obegripligt. Bränna små barns händer. Hur tänkte hon egentligen? Vem var hon, kvinnan som var min mamma? Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att honkunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon? Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?
Det här är berättelsen om mitt sökande efter svar, om en resa tillbaka i tiden. Rakt in i ett alkoholistbarns inferno. Jag ville verkligen inte skriva en bok om det. Men jag var tvungen. För min egen skull, för mina barn skull och för alla andra kärleksbarns skull."
Hillevi Wahl