Minnessamlaren

I sin nya roman I Goyas tecken återknyter Torbjörn Säfve tematiskt till de framgångsrika romanerna om Majakovskij och Aguéli. Få svenskar kan som Säfve fånga de stora, skapande personligheterna. Här målar han med bred pensel i en närmast filmisk berättarstil. I Torbjörn Säfves nya roman möter vi en Goya vars främsta kännetecken var en kroppslig och passionerad egocentricitet. Kavat kaxig stod han mot överheten - som en boxare eller en toreador som siktar in värjan mot maktens tjurnacke. Okuvlig i sitt motstånd mot underkastelsens förespråkare och svag i kvinnornas händer. Hans liv är sensuellt och hårt och en ständig kamp för att vara trogen sina ideal och gå emot anpassligheten. Som ung gick han i kyrkans dekorationsskola i hembyn Fuendetodos och fick ständigt höra att han inte målade som man skulle, inte höll sig till mallen. Och det var just det som kom att känneteckna hans måleri; att gå utanför mallen, att på sätt och vis bli den förste surrealisten. Efter att ha sett Calderons pjäs "La vida es sueno" på teatern i Zaragoza med sin blivande hustru, reflekterar han ideligen över pjäsens påstående om att lyckan och lidandet är illusioner. På samma sätt reflekterar Torbjörn Säfve över Goyas liv, om konstens villkor och om hur den stagnerar när den drivs till perfektion.

Francesco Molza - poet i påven Leos renässanshov, supbroder med den gudomlige Rafael och trätobroder med den lika gudomlige Michelangelo - är en skarpsinnig iakttagare av maktens herrar och deras sköna kurtisaner. Under syfilitiska hallucinationer dikterar Molza, älskaren och kvinnodyrkaren sina "memoarer", som är en obarmhärtig avklädning av den västerländska civilisationens dogmer och en hyllning till Kärleken - det enda som ger oss frihet och kunskap. Molza, älskaren är en strålande renässansfresk med ett myller av människor och ett flöde av hisnande tankegångar.

Den som har makt förnekar makten. Den som saknar makt ser makten tydligt. Det är utgångspunkten för regissören när han brottas med scenariot till sin film om Filmfursten . Han måste skildra makten pedagogiskt, som en lärobok. Han kämpar för sin konst, för att över huvud taget få göra sin röst hörd. Filmfursten är en roman om skapandet och om konstens villkor.

Torbjörn Säfve debuterade 1971 och har skrivit ett stort antal romaner, många av dem med biografiska teman.