Rosario är död

”Började det med Elake herr P? Med bitska fröken Z? Eller med kyliga fru C?”
Psykologen Christel har fått en ny patient. Molly Andersson 16 år. Det är åtminstone vad som står i papperen. Men Molly hävdar att Molly är ett hundnamn och vill hellre bli kallad Zadie Moonbeam. Anledningen till att hon har hamnat hos Christel är att hennes föräldrar, vars våld och missbruk har tvingat henne ut och in i olika fosterhem under hela uppväxten, äntligen är ute ur bilden. Nu kan hon få en egen lägenhet, under förutsättning att hon bedöms vara mogen för det. Och den som ska bedöma det är Christel.Christel känner ett slags släktskap med Zadie, men tampas samtidigt med egna problem. Hon har diagnosticerats med Parkinsons sjukdom, men vill inte gärna erkänna det ens för sig själv eller sin bästa vän, kusinen Lisbeth, som numera är pensionerad efter ett helt liv som förlossningsläkare. Ett av de barn Lisbeth hjälpt till världen är Zadie Moonbeam. Så en dag får Christel veta att Lisbeth har fått ett anonymt brev. Det är mycket skrämmande.I sin nya roman Svalors flykt ställer Majgull Axelsson frågor om medmänsklighet, skuld och ansvar, om myndigheters inverkan på våra liv, men också om kroppens förhållande till medvetandet och om rätten att få leva sitt liv och att ta makten över sitt öde.

Ingen har utforskat syskon- och tvillingmotiv med sådan fantasi och sådan intensitet som Majgull Axelsson. I Aprilhäxan ruvar den utstötta, institutionaliserade Desirée på hämnd på sina fostersystrar. I Den jag aldrig var lever huvudpersonen MaryMarie två separata liv, som speglas i varandra som vore hon sin egen syster. Och i Is och vatten, vatten och is skildras en tärande rivalitet mellan två tvillingsystrar.

Inez och Elsie blir tidigt faderlösa och växer upp i Landskrona. De, som alltid varit som en gemensam hemlighet, glider alltmer isär under tonåren, och när Elsie blir med barn är brytningen ett faktum. Elsie föder en son, Björn, och ger sig ut till sjöss. Inez blir kvar hemma, föder dottern Susanne och tar också hand om Björn. När Björn växer upp blir han popstjärna, eftertraktad och ensam. Och precis som Inez lever i skuggan av sin syster Elsie, lever hennes dotter Susanne i skuggan av sin berömde kusin. Tills något händer. Något som förändrar allt.

Romanens nu är en urladdning av alla de konflikter som grott kring systrarna och deras barn.
Susanne, som blivit deckarförfattare, är gäst på ett polarforskningsfartyg, och upplever på denna instängda yta ett hot som skulle ha kunnat utspela sig i en av hennes egna böcker, från någon som verkar hata henne och hennes kusin Björn lika mycket. Hoten dyker upp regelbundet och anonymt.

Is och vatten, vatten och is är en roman om en föräldralöshet som går i arv och om hur den som står allra närmast kan bli den mest främmande.

Läs ett utdrag ur boken

Mary är minister, Marie sitter i fängelse. Vem är då MaryMarie som ser sig själv i båda personerna? En morgon hittas en halvnaken man på en gata i en östeuropeisk stad. Han har brutit nacken. Högt uppe i huset bredvid slår ett öppet fönster i vinden. Mannen identifieras efter ett par dagar. Det visar sig att han är svensk och MaryMarie, hans hustru, kallas dit från Stockholm. När hon sitter vid hans sjukbädd börjar verkligheten lösas upp, plötsligt vet hon inte riktigt vem hon är och vad som är verkligt. Sju år senare är hon lika kluven. Heter hon Mary eller Marie? Dödade hon sin man, där på sjukhuset, eller lät hon honom leva? Hamnade hon i fängelse eller blev hon minister? Hon vet inte. Men livet rullar på i två högst sannolika versioner. Bara en sak har Mary och Marie gemensamt. Det förflutna. Från var sitt håll betraktar de livet som det var före mannens olycka. Den frusna barndomen. Vännerna i den kamratkrets som kallades Biljardklubben Framtiden, de som kom att följas åt ända från tonåren till långt in i medelåldern. Det tvehågsna äktenskapet med en man som ständigt sökte andra kvinnor. När romanen börjar har Mary blivit biståndsminister och ska just hålla ett viktigt tal. Marie ska friges efter sex år i fängelse. Från var sitt håll börjar de en resa.

Det här är en berättelse om Augusta, Alice och Angelica, tre kvinnor i tre tider. Men mest av allt är det en berättelse om hur sagorna dog och om vad som händer med oss när vi tvingas leva utan dem. Ingen vet var Augusta kom ifrån. Inte ens hon själv. När hon var på gott humör kunde hon påstå att hon kom från en potatisåker i Sörmland, att hon hade legat i leran och grott till hon var färdigvuxen. Några år senare marscherade hon in i Herräng, ett litet samhälle i Roslagen, med sin oäkting på armen. Ännu visste ingen att detta var en kvinna som bar sina berättelser i håret. Alice är Augustas barnbarn. En gång på femtiotalet var hon en verkligt fin flicka, ständigt klädd i prydliga klänningar med vit krage. Men när hon blir med barn hjälper inte den vita kragen: den dygdiga mammaklänningen är ändå ett skökotecken som tvingar henne att sitta med sänkt blick i provinsialläkarens väntrum. Hon är för ung för att ha mammaklänning. Bara sexton år. Därför skickas hon till Augustas hus för att föda där ingen kan se hennes skam. För Angelica, Augustas barnbarns barnbarn, blir huset många år senare ett gömställe. Angelica är bara sexton år, men redan mycket trött: hon har varit på flykt från sin egen familj sedan hon var tolv år gammal och hon har legat med fler killar än hon vill minnas. Nu vill hon ha något annat. Frågan är bara om hon kommer att orka. Slumpvandring är en berättelse om sorg och sexualitet, om maktlöshet och hämnd, om födelse och död. Men mest av allt är det en berättelse om hur sagorna dog och om vad som händer med oss när vi tvingas leva utan dem. Och är det verkligen sant, det som Augusta påstod? Detta att sagorna dog när fabrikerna föddes? Majgull Axelsson har åter skrivit en skarpsynt och fängslande berättelse som vindlar sig fram i en sinnrik konstruktion med en rikedom av uppslag.