”Efter nyår börjar det, vårt liv som stympad familj”

Efter nyår börjar det, vårt liv som stympad familj. Först tänker jag mest på det så. Som förlust och amputation. Vi är fyra minus en. Vi är decimerade, vingklippta. Jag känner ett ångesttryck över bröstet, en oro över att barnen inte ska vilja vara hos mig, att de ska vilja åka hem till sitt riktiga hus. De kanske kommer att underkänna mig. Vad gör jag om de vägrar? Det måste gå. Men om det inte går? Begriper Sara det, att det kanske inte ens går att genomföra den här skilsmässan?

När Stellan kommer till lägenheten för första gången blir han helt till sig. ”Välkommen”, säger jag när jag öppnar. Försöker låta glad på rösten, som att det här är något kul.

Sara dröjer kvar i tamburen, medan Stellan ivrigt sparkar av sig skorna. Hans mamma har gjort det fint i sovrummet. Två sängar intill väggarna, en Ikeabyrå att ha kläder i, korgar fyllda med några av deras favoritleksaker. Dessutom har hon monterat en ljusslinga runt fönstret. Det ser ut som ett riktigt sovrum nu, nästan piffigt. Kronan på verket: nya täcken. Bamse åt Matilda, Ninjago åt Stellan.

När han upptäcker sina sängkläder blir han glad som på en födelsedagsmorgon. Han springer in och provligger i sängen, ställer sig sedan upp och hoppar lite innan han svänger in i köket för att sedan spatsera vidare ut i vardagsrummet, där hans husesyn kulminerar med ett besök på balkongen. Jag lyfter upp honom så att han kan se utsikten. Kolla så nära vi har till McDonald’s! Lyxigt, va?

Vi kollar på Indiana Jones och äter hämtpizza, sedan går vi och lägger oss. Jag berättar en saga för honom, ”en lagom läskig”. Sedan somnar vi, han i sin Ninjago-säng, jag bredvid, på en madrass på golvet. När vi vaknar nästa dag känner jag, jo, men faktiskt förväntan! Det är nästan som att vakna upp på hotell utomlands, med en ledig dag framför sig. En känsla av lov, trots att det är vardag i fuljanuari. Vad ska vi äta? Vad ska vi gå och kolla på? Vad ska vi göra? Vi kan ju göra precis vad vi vill! Ta dagen som den kommer. Vi bestämmer, bara vi. Ingen kommer att misstycka eller lägga sig i. Vi kan lalla omkring, flanera och vara öppna för infall.

När Matilda kommer följande eftermiddag sveps hon med av storebrors entusiasm. ”Ska jag visa vårt rum?” Hon sätter sig ner och sprallar av sig skorna, sedan går hon lydigt efter Stellan med slutna ögon. ”Blunda, inte titta, in här, så ja … Ta-daaa, nu kan du titta!”

Hon blir överlycklig över sin Bamse-säng, liksom över tv:n. ”Kolla, Apple TV, så vi kan kolla Greta Gris, precis som hemma hos mamma!” ”Har du alla pjogjammen?” frågar hon. ”Alla, älskling.” Sådant som inte har känts på flera år är plötsligt en källa till glädje. Det är som att väckas ur en dvala. Vardagen. Jag får syn på den.

Plötsligt finns det en glädje i att äga en flaska ketchup. Kolla, Matilda! Och dansk senap. Och rostad lök. Och massa pölse, för det var superbra pris på Hemköp. Vi kan äta röd dansk korv hela vintern, om ni vill. Jag har handlat välling, nappar, Kinderägg, blandsaft, schampo, fiskpinnar, Bamsetandkräm, våffelmix, smoothieingredienser, tandborstar. Och jag är barnsligt stolt över varenda liten pryl.

Jag har tillåtit mig ett impulsköp också: varsin pinjekotte. Det var nersatt pris, fem spänn styck bara. Kottarna kan vara en kul grej att ha hemma, tänker jag. Ett projekt liksom. En slags följetong. Man ställer kottarna på elementet och efter några dagar öppnar de sig och kan länsas på nötter. Så kan jag göra pesto på dem sedan, eller garnera en pasta med dem.

Och jäklar vilken succé det blir! Varje gång vi kommer innanför dörren så rusar barnen fram till kottarna för att se hur sprickbildningen fortgår. Barnens öppnar sig efter bara några dagar, precis som de ska. Fjällen öppnar sig så och nötterna, som oskalade ser ut som stora solrosfrön, dimper ner på hallgolvet med ett klapprande ljud. Min ligger däremot kvar, fortfarande sluten ovanpå elementet i hallen, som en odetonerad granat. Efter några dagar bildas en tunn glipa längs med kottens nedre fjäll, men nej, den vägrar ge med sig.

Morgonlogistiken är betydligt kämpigare nu, avståndet till förskolan längre. Barnen ska väckas, tvagas, utfodras, kläs på. Därefter ska de vallas ut i det stora ekande trapphuset där de ofelbart blir osams om vem som ska få trycka upp och ner hissen, vem som ska öppna dörren och vem som ska stå var och ibland händer det att Matilda ser på Stellan med fel blick och då blir det en liten smäll eller en knuff och jag visar med en vargmin precis vad jag tycker. Sedan tar vi den

långa trappan ner mot gatan där Forden står parkerad.

”Inte springa ut på gatan nu, Stellan!” gormar jag medan jag lyfter upp Matilda på axlarna för att det ska gå snabbare. När jag ser honom lubba nerför trapporna, mot en livligt trafikerad 50-väg, så händer det att jag blir intensivt jävla rasande på Sara. Kolla vad du utsätter oss för! Du med din skilsmässa.

Hjärtat känns ofta som en överansträngd muskel, tinningarna bultar, svettningar vid ländryggen. Gå uppför trapporna med Matilda på axlarna, samtidigt som jag kånkar två matkassar och likt någon garvad medlare försöker övertyga Stellan att inte slänga de där alldeles för stora stenarna han har plockat upp från marken, och särskilt inte i närheten av andras bilar. Men belöningen kommer. Den ackumulerade tröttheten får mig att sova bättre om nätterna. Jag behöver inte ens ta Atarax, sömnmedlet jag har fått utskrivet via Kry.

Jag tycker bättre om mig själv än vad jag har gjort på länge. Varje dag med barnen får jag anledning att känna mig reko, duktig, självgående. Självständigheten som ensam förälder är ganska häftig. Visst har jag varit själv med barnen förut, många gånger, men som gift fanns Sara där ändå, som ett mentalt säkerhetsnät. Förr kunde jag alltid ringa min fru, bördan kunde halveras, men inte längre.

Problemen jag har är bara mina, trångmålen jag hamnar i likaså. Det tjänar inget till att ringa Sara och beklaga sig. Det är bara att falla tappert över svärdet. Stresspåslagen är överjävliga vissa morgnar, men vi klarar det vi ska. Både hämtning och lämning expedieras med den äran. Ofta får jag ”grindpuss” av bägge två; de plutar fram sina munnar genom rutmönstret på staketet, så pussas vi ljudligt.

Och tidsfickan efter lämning är en sällsam lisa. När jag lyssnar på Elliott Smith i bilstereon på väg hem, så känns livet som upptakten till någon Erin Brockovich-liknande film.

Lämna, hämta, laga mat, tvätta, natta, väcka. Allt i numerärt underläge. Livet en mot två är intensivt ansträngande, men det finns en egoism i de ansträngningarna, en tydlig belöning. Mitt ansiktsuttryck är inte så lite martyrtappert när jag stapplar fram mellan bil och lägenhet, med truliga barn och tunga matkassar på armen. Jag njuter av de förbipasserandes blickar.

Jag får erfara en triumfatorisk autonomi som jag aldrig var i närheten av inom ramen för mitt äktenskap. Vi tre. Vi tre som gör precis som vi vill. På helgerna äter vi ”cowboyfrukost”. Jag steker ägg sunny side, värmer bönor, fräser bacon. Rostmackorna bryns i flottet som blir över, och skärs i trekanter så att det känns som att vi äter full english breakfast på någon soldränkt restaurang vid havet i Spanien. Ibland inträder en regelrätt utlandskänsla, den där långsamma känslan av ledighet. Dagen framför oss är full av äventyr. Inget tråkigt måste vi göra. Inga måsten ska vi ta oss för.

Barnen ser så ljuvligt vilda ut när de äter cowboyfrukost nyuppstigna och nakna. Jag fotar tills det blir bra, sedan lägger jag på filtret ”levande varmt” och skickar bilderna till Sara. Det är smulor på golvet, står smutsiga tallrikar i diskhon … Skit samma! Barnen är glada, och det är det viktigaste. Ser hon det? Slaget är förlorat, det vet jag, men jag vill fortfarande säga saker med de bilder jag skickar. Hon ska se att vi tre har det bra. Se vad hon går miste om.