Hanna Johansson utforskar identitet och gränser

I Hanna Johanssons nya roman, den första efter hennes hyllade debut Antiken från 2020, följer vi en kvinna som arbetar med att transkribera kassettband åt en spökskrivare. En dag hör hon något på ett av banden, ett meddelande som bara kan vara avsett för henne.

I samma stad möts Naomi och Laura av en slump när de råkar ta den andras kappa på caféet i det stora varuhuset. Det blir ett märkligt och intensivt möte.

Body double är en roman om lögner och sanning, äkthet och falskhet, vad man döljer och vad man visar.

– Man skulle lika gärna kunna säga att den handlar om kvinnor i city, haha. I den ena av romanens två berättelser träffas två kvinnor, Naomi och Laura, av en slump, för att sedan väldigt snabbt flytta ihop med varandra och, kan man väl säga, flyta ihop med varandra. I den andra följer man en anonym berättare som arbetar med att transkribera ljudinspelningar åt en spökskrivare. När jag började skriva romanen var jag främst intresserad av en viss sorts estetik och stämning, typ den i Ensam ung kvinna söker – någon som skjuter upp en tung port i regnet eller svarar i en bakelittelefon som ringer. Den där thrillerestetiken fascinerar mig. Den handlar så mycket om paranoia, och om existentiell ångest, att tvivla på vad som är verkligt och vem man egentligen är.

Som ram för berättelsen finns en kvinna som arbetar åt en spökskrivare, berätta om henne!

– Ja, hon arbetar för en spökskrivare som har en ganska specifik affärsmodell – som troligtvis existerar i verkligheten också, någonstans – nämligen att låta helt vanliga människor spela in sig själva medan de berättar om sina liv, och sedan använder han detta material för att skriva romaner på beställning. Hennes arbete är att transkribera inspelningarna. Både hon och spökskrivaren är väldigt hängivna sitt arbete, det är i princip det enda de gör och lever för – när hon inte transkriberar fördriver hon i princip bara tiden. Hon lever i ett slags evigt nu, utan förflutet eller framtid.

Mötet mellan Naomi och Laura är laddat. Snart lär de känna varandra och Laura börjar alltmer likna Naomi. Vilka är de?

– Man skulle kunna säga att de båda personifierar vissa thrillerklichéer: Laura är ett slags femme fatale, och Naomi är den där typen som lever ett vanligt, prosaiskt liv och vars tillvaro vänds uppochner. Man kan säga att de båda har behov av varandra.

Hur arbetade du med texten för att komma åt dragen av surrealistik thriller som du nämnde tidigare?

– När man läser Body double är det svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå exakt på vilken plats eller under vilken tid den utspelar sig, och det är avsiktligt. Jag ville att staden romanen utspelar sig i skulle kännas som en dröm eller som en filmkuliss, någonting bekant man inte kan placera. Romanen är också full av filmklichéer, som skuggor och ljudet av klackar och sånt. Jag såg mycket på dåliga erotiska thrillers från 80- och 90-talet medan jag skrev för att komma i stämning. De där filmerna är inte nödvändigtvis alltid ”bra”, men jag älskar dem, kanske för att premissen för dem alltid är att tillvaron liksom är full av mystik och märklighet.

Hur började du intressera dig för frågan om identitet och gränsen mellan sig själv och någon annan?

– Jag kan nästan inte minnas en tid då jag inte har intresserat mig för den frågan. Jag minns det som något fullständigt omvälvande när jag som barn för första gången blev självmedveten, och möjligen har jag aldrig kommit över den upplevelsen. Till viss del handlar nog också det där intresset om att jag är så oerhört romantisk – det finns ju en massa klichéer kring hur gränsen mellan två människor kan upplösas när man blir kär, till exempel, som att man ”blir ett” eller att man ”blir hel”, det vill säga att man innan var halv eller kluven.