Hur kan vi använda arvet från upptäckarna?

Idéhistorikern Staffan Bergwiks bok Terranauterna tar sin början hos Columbus och de tidiga sjöfararna och berättar om kartografen Gerardus Mercator, som ritade upp världen och skapade den första världsomspännande atlasen. Jorden började ta form. Men i kölvattnet följde också kolonialism och imperialism. Människan med överblick skaffade sig makt. Terranauterna är en tankeväckande historia om upptäckarlust och äventyr, men också en berättelse med mörkare inslag. Och hur kan vi använda arvet från upptäckarna på rätt sätt idag? Kanske är det dags att möta verkligheten öga mot öga igen.

Din bok handlar om människans strävan efter överblick, genom kartbilder, expeditioner, ballongfotografier och panoramor. Hur har denna strävan påverkat historien som du ser det?

– Den har påverkat oss genom att forma världsbilder, sådant vi tar för givet och kanske inte alltid tänker på. Som att jorden är en helhet, att Amerika ligger västerut eller att Europa är i centrum. Sådana världsbilder har legat till grund för uppfattningar om olika länder, olika människor och relationen mellan dem. Under 1900-talet har de också format idéer om klimatet eller om möjligheter att se mänskligheten som en enhet. Men strävan efter överblick har också påverkat historien genom praktisk politik eller militära och ekonomiska projekt. Det gäller inte minst europeisk imperialism under perioden 1500-1900 då en tanke om att hela världen gick att dominera och exploatera tog form.

Undertiteln på boken är ”Människans dröm att upptäcka och kartlägga världen”. Hur har förverkligandet av denna dröm tagit sig uttryck?

– Genom vetenskaplig kunskap, till exempel om naturen och samhället, en kunskap som går tillbaka till åtminstone 1500-talet. Men den har också tagit sig uttryck genom tekniska försök och innovationer som ballonger, rymdraketer och kameror. Dessutom har den tagit sig uttryck i stora globala system som täcker hela världen, som järnväg eller satelliter. Vidare har den också utmynnat i många bilder och texter som jag tror har större betydelse för vårt förhållningssätt till världen, samhället och varandra än vi kanske tänker på. Tänk bara på hur självklart det är för oss att se en världskarta eller titta på Google Earth och förstå vad vi ser. Den kunskapen gör att vi kan relatera till sådant som är oändligt mycket större än oss själva.

Många av personerna i din bok är äventyrare eller upptäckare, som Alexander von Humboldt eller Sven Hedin. I sin tid betraktades de som stora hjältar men det går att också se mer kritiskt på deras verksamhet?

– Ofta har sådana upptäckare hyllats för mod eller nyfikenhet. Deras skrifter har också lästs och beundrats av många. Statyer har rests, och de har beskrivits som föregångare. Men jag vill också lyfta fram ett mer kritiskt perspektiv. Flera av dem har varit ett slags sändebud för ett imperialistiskt Europa. Deras upptäckter har tjänat militär och politisk makt, som 1500-talets spanska imperium som erövrade Amerika. Sådana upptäckare har också beskrivit ”upptäckter” som i flera fall var välkända för andra än européer, inte minst för de människor som bott och verkat på ställen som Tibet eller Sydostasien. Vidare har de skapat en bild av ”upptäckt” som något en ensam västerländsk man ägnar sig åt. Det har legat i deras självintresse att framställa sig som individuella hjältar. Vid ett närmare studium ser man att kunskap är mer komplext än så. Ofta bygger den på samarbeten och utbyten snarare än individer.

Under 1900-talet skedde ett skifte i hur vi ser på jorden, med astronauternas rymdbilder framför allt. Vad bestod detta skifte i?

– De två viktigaste aspekterna av detta skifte var för det första att den europeiska imperialism som dominerat sedan 1500-talet förändrades i grunden efter världskrigen. Inte längre, menade man, kunde vi se Europa som ett självklart centrum och inte längre kunde vi behandla andra delar av världen som ”ociviliserade” eller utan egen kultur. Inte längre kunde Europa kolonisera och utnyttja resten av världen hämningslöst. Världen skulle nu, tänkte man utopiskt, vara utan centrum och mänskligheten kunde därför betrakta sig som en, utan hierarkier. Den andra viktiga aspekten var upptäckten av en global miljö som rymdbilderna effektivt illustrerade. Vi bodde på en planet med en skör atmosfär som vi kanske höll på att förstöra. Denna blev synlig från rymden, särskilt när jorden jämfördes med resten av rymden. Det är viktigt att påpeka att detta var utopiska och optimistiska beskrivningar. De koloniala relationerna fortlevde i praktiken, och den teknik som skapade bilder från rymden kom till på grund av militär teknologi som utvecklades under kalla kriget.

I slutet av boken argumenterar du för en ny jordbundenhet. Hur skulle en sådan kunna se ut?

– Tanken är lite abstrakt, men går ut på att tänka mer kring hur vi är beroende av det sammanhang vi lever i, också själva marken och platsen. Den påverkar hur vi kan leva, vad vi kan göra. Om överblicken under lång tid placerat oss högt ovanför jorden, som i rymdbilder eller framför Google Earth, har det också gjort att vi sett oss själva som fria, med ett avstånd till den jord vi lever på. Nu ser vi konsekvenserna av att därmed också kunna exploatera och utnyttja den mark, natur eller jord som vi står på. Jordbundenhet är därför ett annat sätt att tänka. Är det självklart att flyga över jorden på några timmar? Är det självklart att hitta frukter från andra sidan världen i det lokala snabbköpet? Men det är viktigt att påpeka att jordbundenhet inte betyder att vi ensidigt bör hylla enbart det lokala, som nationen. Kanske kan man tänka så här: vilken gemenskap ingår jag i, vilken eller vilka måste jag ingå i, eller vill ingå i? Personligen vill jag gärna ingå i såväl lokala och näraliggande gemenskaper med människor och enskilda platser som är betydelsefulla för mig. Men jag vill också ingå i ett globalt sammanhang. Hur gör jag det ansvarsfullt? Utan att dominera andra?