Ingela Strandberg: ”Jag drabbades av en vrede över alltings slut”

Ingela Strandberg har sedan debuten för 40 år sedan gett ut en rad böcker, huvudsakligen poesi, och hennes dikter har översatts till norska, franska, engelska och arabiska. Hon har även mottagit ett antal priser, senast Sveriges Radios lyrikpris 2023.

I år fyller hon 80 år och i samband med födelsedagen ges hennes nya diktsamling När jag var snö ut.

Vi ringde upp jubilaren – för att gratta på födelsedagen och prata uppväxt, inspiration, skrivande och om djuren.

Du kommer från lilla Grimeton i Halland. Växte du upp i ett hem med böcker?

– Ja, det fanns en stor svart bokhylla som hörde till ett helt möblemang av ek och från den minns jag böcker av Moberg, Lo-Johansson, Irja Browallius, Moa Martinson med fler. Poesin kom in med min storasyster som kom hem med Svarta Ballader av Dan Andersson och sen Ferlin och Lindegren. Det var mest min mamma, småbrukaren, som läste mycket. Hon läste också sagor för mig. 

Har du något första minne av ditt möte med poesin?

– Mitt första stora möte med poesin var annars Näcken av Stagnelius. Jag var åtta år och utanför huset rann en bäck där jag ofta lekte. Upplevelsen av den poetiska Näcken förstorade både bäcken och den övriga världen runt mig. Då skrev jag också min första dikt. Om en bäck utan Näcken men med silverklockor...

Hade du några idoler eller förebilder?

– När jag kom till flickskolan i Varberg fick jag många bra poesitips av bland andra min fantastiskt entusiasmerande svensklärare Maja Jobson. Men under tonårstiden sjöng jag mest visor, helst franska chansoner som Brassens och Ferré. Då var Édith Piaf min stora förebild. Ibland sjöng jag dem på franska till mitt lilla pianodragspel eller översatta till svenska av Lars Forssell. Sen tog rockmusiken och Rolling Stones över!

Det är ju skillnad på att skriva hemma i kollegieblocket och att faktiskt skicka in ett manuskript. Vad fick dig att göra det första gången?

– Jag skickade mitt första diktmanus till Sune Stigsjöö på Zindermans förlag och han ville publicera mig, men ville vänta tills han fick råd att göra det. Det fick han aldrig och då ville Ingvar Wahlén, som startat förlaget Settern, ge ut dem. Jag hade väl ända sen Stagneliusupplevelsen en längtan att få se mina dikter i tryck. Efter Settern ville jag pröva något annat, något större längre ut i världen. Så blev det Norstedts!

Och någonstans bestämde du dig för att skriva på heltid. Vad fick dig att göra det?

– Egentligen var det min man John som bestämde det... Jag hade tagit journalistexamen och jobbade på Hallands Nyheter i Varberg, men drömde om att få skriva ”litterärt”. John visste det och tyckte att jag skulle göra det jag helst ville.

Har du haft några milstolpar som poet längs vägen? Där det hände något särskilt som ändrade riktningen för dig i någon mening?

– I slutet av sjuttiotalet fick jag en ingivelse att skicka ett par dikter till tidskriften ARTES. Fick genast svar av Östen Sjöstrand att skicka fler dikter. Därefter publicerades jag där i flera år och 1984 fick jag inbjudan att vara med på en uppläsning på Liljevalchs i Stockholm, anordnad av ARTES och Lyrikvännen. Där fanns Ulf Linde. Efter uppläsningen följde jag med ut på krogen och där satt de alla, de stora poeterna och så jag från Hallands inland. Ulf talade om för de andra hur begåvad jag var. De stirrade på honom i tystnad, tills Ulf sa: ”Och det säger jag inte bara för att jag är en lusig gammal hanne!” Det var första gången jag kände att jag dög! Ulf blev min vän för livet. Och sen ringde Göran Malmqvist en dag och frågade om han fick översätta mig och det fick han! Han blev också en stöttare och vän för livet.

Vill du glänta något på dörren och visa hur ditt skrivande kan se ut? Skriver du vissa tider på dygnet?

– Jag skriver helst på förmiddagarna. Men ibland överraskas jag av dikter som vill bli nerskrivna på direkten, när som helst.

Du har ju gett ut den ena starka diktsamlingen efter den andra. Bara sedan samlingen Vid oro skog för några år sedan, så har Att snara en fågel, Nattmannen och Ingenstans mitt segel kommit. Nu är du aktuell med När jag var snö. Inflödet av tankar som pockar på sinar aldrig?

– När jag var snö var först en helt annan idé. Jag ville pröva att skriva kort, kort. Fragmentariskt. Men så hände det här med katten som plötsligt blev sjuk och dog. I bilen hem från veterinären drabbades jag av en sån vrede över alltings slut.

Vill du säga något mer om detta och När jag var snö?

– Den nya boken handlar alltså om insikten att naturen är en falsk skönhet som lurar oss in i försvinnandet, tillbaka ner i jorden, till jorden. Men jag tror också på andra rum. På det oändliga. 

– Jag tror att vi lever samma liv om och om igen. Jag tror på själarna. De irrar och irrar från rum till rum och letar efter att få komma tillbaka in i köttet. Människan vill vara kött, vill vara i förnimmelserna, vill hungra, törsta. Naturen vet det...

Djuren återkommer ju i din dikt. Det kan vara en ko eller en hund eller en skabbräv, till exempel. Återkommer även platsen på något vis i När jag var snö?

– Djuren finns alltid med mig. Vi bebor samma plats och platsen håller mig kvar, i mig själv, i dikten. I När jag var snö håller platsen mig i ett järngrepp. Som jag försöker fly ibland men alltid återvänder till.

I en dikt går du med Nietzsche i potatisåkern. Det är en så stark bild och det är svårt att släppa den när man väl har läst den. Vill du berätta något om den raden eller dikten?

– Nej, den dikten är en hemlighet mellan mig och Nietzsche…

Du fyller ju inte bara 80 i dagarna, nu har du även fått Svenska Akademiens nordiska pris. Stort grattis till båda! Priset är ju ett av de största vi har. Hur ser du på det? Kommer det att påverka dig på något sätt?

– Jag är överväldigad! Jag önskar att jag kunde bli riktigt, riktigt högfärdig, men känner bara en ärlig djup tacksamhet. Det lilla barnet, som var jag på gårdsplanen i Grimeton, är kvar i mig och gör nu hoppsasteg i snön!

Boken släpps i samband med din åttioårsdag 26 februari. Och vi vill önska dig ett varmt grattis! Och hoppas på många starka diktsamlingar framöver.

– Varmt tack! Ja, jag hoppas att dikten inte överger mig. Och inte ni!