Jenny Aschenbrenner om att romandebutera: ”Total frihet”

I skribenten Jenny Aschenbrenners skönlitterära debut Den enda vägen är upp, baby möter vi Erika som just fått beskedet att hennes barndomsbästis Paula är död. Beskedet väcker till liv minnen om allt de gjorde tillsammans som barn, om miljonprogramshusen där de växte upp, om världarna som öppnades och utforskades, men också om den händelse som Erika försökt glömma, händelsen som förändrade allt. Som gjorde att Paula och Erika försvann från varandra.

– Erika är – eller uppfattar i alla fall sig själv som – en ofärdig människa, en som aldrig riktigt vuxit i sig själv och som alltid hoppats på att någon ska rädda henne, berättar Jenny Aschenbrenner. Hennes bästa vän Paula när hon är barn, senare hennes eget barn som hon hoppas ska rena henne och göra henne till en annan. Hon är också en människa som fastnat i sin egen berättelse om sig själv som feg och dålig och som är lite trygg där i sitt självförakt. I Paula ser hon allt hon behöver ha hos en vän, ibland finns glimtar av något annat än den suveräna i Paula men hon bryr sig inte om att ta reda på vad det är och när de blir äldre och glider ifrån varandra blir Paula allt mer av en idé för Erika och mindre av en riktiga människa. Någonstans är hon evigt bitter över att Paula aldrig räddade henne från sig själv.

Erika och Paula växer upp på 1980-talet i ett miljonprogramsområde, med trappuppgångar och piskbalkonger och skogsdungar med gömda porrtidningar. Och så ungar överallt. Vilken betydelse har platsen för din berättelse?

– En stor betydelse, det var en av utgångspunkterna för boken. Det är samma plats som jag växte upp på, ett välbärgat villaområde med några få kvarter med höghus, några var hyreshus, andra bostadsrätter där alla ensamstående mammor bodde. Det var en plats där klassamhället blev extremt tydligt, i alla fall för oss som bodde i höghusen vilket gjorde mig klassmedveten väldigt tidigt. Det är för mig också en plats som blivit det mytiska barndomslandet, eftersom jag flyttade därifrån när jag var femton. Den har ett skimmer över sig, något förtrollat i skogsdungar och på piskbalkonger där vad som helst kunde hända, det högsta och det lägsta. Det är en plats som präglade mig men som jag var tvungen att lämna bakom mig, skaka av mig. När jag ser tillbaka är det ett kollektiv av ungar som ramlar runt på de där gångstigarna jag ser, som ett enda djur med många huvuden, separerade från vuxenvärlden.

Erika och Paula blir bästisar när de är små, och vänskapen är avgörande för Erika, men också komplicerad. Vad är det med tjejers vänskap som är intressant att skriva om?

– Dels är den spännande för att den ofta kan bli så oerhört nära, en intensiv kärleksrelation, en allians mot världen. Men också för att den alltid är hotad av en omvärld som inte riktigt tål att se flickor så enade. Det finns också en tydlig gräns i tonåren när flickors vänskap nästan alltid ändrar skepnad, när sexualiteten gör sitt inträde och inifrån hotar den starka alliansen. Flickor får andra lojaliteter. Det är också då som det oövervinnerliga hos flickor springer rakt in i patriarkatet och splittras. Att växa upp är oundvikligen något våldsamt för flickor i den sexistiska värld som vi lever i. Att bli insorterad i den sexuella ordningen, oavsett om man vill vara där eller inte är, inte minst för flickor som Erika och Paula som tagit för sig av världen i stora tuggor, en chock.

Romanen följer även en äldre man med en hund, som bor i samma område, och ibland får också de andra som bor i huset röst, i körliknande avsnitt: ungarna, mammorna, karaktärer som ”Skatan” och ”Rosémannen”. Hur har det varit att skriva en roman med flera perspektiv? Varför valde du att göra det?

– Det har varit som att andas friskt syre att gå från den ena rösten in i den andra, att vara i Erikas huvud har varit intensivt och ganska klaustrofobiskt. För mig är Mannen med dalmatinern ett annat sätt att leva gömd bakom en skuld, att hålla skulden som en sköld framför sig och på så sätt undvika att ta ansvar för sitt eget liv. Men det handlar också om att berätta om en plats och ett tillstånd – miljonprogramshusen som plats att fly ifrån eller till, laddad med allt skit som skapat en eller helt renons på all sorts laddning, och barndomens magiska, maktlösa och förvirrande tillstånd där människor kliver ut och in och påstår saker om världen.

Du är en av våra mest etablerade kulturskribenter och litteraturkritiker. Hur är det att debutera som författare med den bakgrunden? Att plötsligt stå på andra sidan?

– Tanken på det var läskig, långt innan jag skrev klart boken var det något som skrämde mig, men sedan när jag väl var djupt inne i skrivandet blev det helt oviktigt. Det var en sådan befrielse att skriva i total frihet, utan en beställare som väntade på något att publicera och rädslan för att folk skulle döma mig hårdare eller se det som ett extra stort misslyckande om de inte tycker att boken håller måttet har sjunkit undan. Jag är så pass stolt över att det blev en bok att det överskuggar allt annat och författare framstår som inkluderande och snälla människor, redo att välkomna mig över till sig.