Kajsa Sundin om att skriva kärleksdikter i en våldsam tid

I Kajsa Sundins diktsamling Hennes affär möter vi en tvåbarnsmamma som driver en affär. Vardagen ruckas när någon plötsligt kommer in och förälskelsen slår ner som en blixt. Den kortvariga romansen – affären – förändrar allt. 

– I min bok För att de ville det finns, liksom i Hennes affär, en mamma som lämnat sitt barn för kärleken. I romanen är historien bara antydd och den nämns bara i några få texter, men frågan stannade kvar i mig. Jag var inte färdig med den. Den outhärdliga och omöjliga frågan om den våldsamma förtjusningens onytta (eller nytta) och vad den gör med en familj. Den hängde sig kvar.

Varför ville du skriva om kärlek?

I texten till filmen Les mains negatives av Marguerite Duras står en ensam människa inför havet och ropar, eller skriker, ”jag älskar dig”. Det finns en sådan mänsklighet i det, i den kraften och ensamheten.

Eller i Sonja Åkessons dikt ”Hur ser din färg rött ut?” med rader som:

Du är inte ens här. / (stolen är inte ens här) och jag vill så gärna säga att jag ’älskar’ dig. / (och ingenting är ’sant’ eller ’falskt’) och Min tid stämmer inte med din tid./(hur upplever du – just nu – begreppet tid?)

Ja, det var kanske inte svar på varför jag ville skriva om kärlek mer exempel på att det finns så otroligt mycket bra dikter som handlar om kärlek och att jag ville vara i dem, skriva mig in i dem, bli till en del av dem.

Jag har ju också skrivit boken i vår våldsamma samtid, så präglad av våld, krig, fattigdom, förstörelse och mänskligt lidande. Och tänker dels att boken, med dess skämt och tydlighet, blivit en tillflyktsplats och dels: tänk att kärlek ändå kan finnas! Som i Nioosha Shams Teshne, så törstig och full av livskänsla. Tänk att kärleken finns!

Hennes affär har en ganska ovanlig form. Vad är det för bok? En poesibok som berättar eller en sönderbruten kärleksroman eller någonting helt annat?

Ja, det är en sönderbruten kärleksroman och en poesibok som berättar. Jag tänker på texterna som dikter som arbetar med prosa. Jag har både prosans och diktens språk i mig och min stil kan justeras upp eller ner där, någonstans i skärningspunkten mellan dessa två benämningar.

Jag är mycket förtjust i Anne Carsons sätt att arbeta med form. Hur Carson gör sina läsare uppmärksamma på konsekvenserna av litterär genreindelning. I vidare bemärkelse handlar frågan om genre också om vilka möjligheter olika skrivsätt har för vår förmåga att tänka och uppfatta världen.

I början av skrivprocessen ville jag skriva texter som fungerade som den klassiska grekiska dramatiken fungerar: det vill säga att ”ingenting” händer på scen utan att allt återberättas av karaktärer, eller av kören, som kommer in på scenen och återberättar. Det finns spår av detta kvar i boken.

Sent i skrivprocessen, då när vi skulle göra texten till bok började formen av en roman utkristallisera sig: en start och sedan ett antal delar som byggde vidare på den starten. När jag undervisar kallar jag denna form av narrativ för järnvägen, men den har säkert ett annat narratologiskt korrekt namn. Men idén är att texten vill framåt. Den vill inte lösa ett problem eller röra sig kring en fråga utan bara kasta sig vidare. Begär kanske man kan kalla det. Ett begär att komma vidare.

Poesins sätt att arbeta med bild och figurer finns ju där också: det stumma ståendets bild ”som den uppställda trombonens runda kjol”

Tankemässigt har jag arbetat med figurer eller bilder: ädelstenen till exempel. Vad tänker du på när du tänker på ädelsten? Att de kostar mycket pengar kanske, äger magiska krafter, används som ornament och utsmyckning. Men också att de bryts i gruvor, ofta av exploaterad arbetskraft, att branschen är smutsig. Att de består av hårt komprimerad materia som fått sin form över eoner av tid.

Ja, ett skrivande som handlar mycket om tänkande, men tänkande på en spinnande, poetisk frekvens, har gjort att texterna ser ut som de gör.

Den innehåller också många oneliners som man vill citera. Vad tänker du om relationen mellan enskilda rader och helheten?

Jag älskar att skriva meningar. Meningen är min bästa beståndsdel. Vad kan rymmas inom en mening? Allt! Allt aktualiseras, eller kan aktualiseras inom ramen för meningens beståndsdelar: frågor, tematik, bildspråk, syntax.

Jag tycker att jag förstår saker i delar, och att raden kan representera en sådan del, en enhet i förståelsen eller varseblivningen. Då blir varje rad en aspekt av den förståelsen, meningen en liten större del och helheten, inte en hel helhet så klart, blir till sammantaget av det dikten kan veta.

Lyn Hejinian skriver i sin essä Språk och paradis att hon, genom den kunskap som skrivandet av dikten ger, förstått att om meningen representerar helheten hos en varseblivning, en fullständig tanke, så kanske raden kan tänkas representera formen, skalan eller måttet på vår medvetenhet om den.

Är det abstrakt? Att skriva meningar handlar också om att önska: att vilja samla ihop och tydliggöra det som står i texten.

Vad betyder platserna i boken – förorten, butiken och underjorden – och barnen i boken?

Jag tycker att vardag har en spännande plats i poesin, den traditionellt nedtonade domänen med tvätt och disk, hem och arbete. Förorten, att vara en förälder, visa omsorg, leka. Och barnen hör ju hemma där.

Men jag är också mycket intresserad av de mer tvetydiga, komplexa känslorna inför barnen. De som får en mor att längta bort, som får henne att misslyckas, svika dem, kanske glömma bort dem och sina uppgifter. Och de tvetydiga, komplexa känslorna som barn kan tänkas hysa mot en mor som helt plötsligt verkar vara som förhäxad av någon eller något för dem okänt, som drar henne bort från dem. Vad blir kärleken då? Och med vilka slags krafter kan man manövrera saknaden och förvirringen? Jag skrev om fotografi, för att det är något jag tänkt mycket på, men världen är ju full av osynliga krafter.

I affären, jag menar butiken, händer ju kassaarbetet och passionen parallellt. Det tyckte jag var roligt. Att allt det där med att slå in paket och skura framför kassan pågick samtidigt som något helt förföriskt och tokigt. I affären ryms frågor om arbetsplats och arbetsförhållanden, ädelstenarnas materialitet, gruvan och kapitalistiska system och i affären finns också passionen, glöden, sexualiteten och begäret.

Underjorden (som ibland kallas för källaren) är Eurydikes underjord där hon vistas, skickar döden henne dit, men sedan förförs av det dunkla och obesvarade. I slutet av boken står han där uppe och väntar på henne, längtar efter henne och det är där i den ambivalensen som hon vill vara. Hon har ”gått under” men är också förförd, fast och förtjust där, där under jorden där hon är.

Du skriver dikterna i dialog med Gaspara Stampa. Vem var hon och vad har hon betytt för dig i skrivandet?

Åh, hon är så bra på att fånga de här stunderna av olycklig kärlek, lycklig kärlek, längtan och begär.

Gaspara Stampa levde i början av 1500-talet i Venedig. Hon var en välutbildad kvinna och började tidigt att skriva poesi som hon framförde muntligt till musik. Den muntliga kulturen främjar ju kontinuitet och interaktion, öppenhet inför omgivningen medan den skriftliga bygger på att öppenheten och det pågående måste upphöra. Den som läser tyst försätter sig i ett självdisciplinerat och isolerat tillstånd.

Författaruppläsningar i offentliga rum var kanske det enskilt viktigaste sättet att distribuera poesi från denna den arkaiska tiden och fram till 1940-talet. Under 1500-talet bedrevs en kampanj som syftade till att lära ut det rätta talet, en talreform som handlade om att utöva makt över de talande kropparna genom att bibringa dem ett språkligt eller grammatiskt vetande, lärde jag mig då jag läste Fredrik Nybergs avhandling Att bli ved II. Nyberg hänvisar i sin tur till Thomas Göteselius och hans avhandling Själens medium och hur Götselius argumenterar för hur projektet att lära ut det rätta talet, liksom allt annat lärande, under 1500-talet var intimt sammankopplat med en vålds- och maktutövning.

Jag vet inte riktigt hur detta påverkade Stampa men hon var helt klart en del av denna kultur, och hon blev också mycket populär i Venedigs litteratur- och kulturliv.

Jag kom i kontakt med henne då jag blev inbjuden till en kväll i Göteborg, Textivals programserie Darlings vars syfte dels var att uppmärksamma äldre författare men också att läsa dem ihop med samtida poeter. Jag och Johanna Vernqvist, som är litteraturvetare och forskat kring Stampas kärleksbegrepp, var kvällens gäster och efter den kvällen, eller läsningen, märkte jag att Stampas diktrader fortsatte smyga sig in i mina tankar.

Jag älskade berättelsen om Stampa, som jag tror att jag delvis hittat på, att hon bara levde genom att skriva, levde i sitt eget huvud och inte alls förstod att människorna runt omkring henne hade andra önskningar och faktiska liv. Att Collaltino di Collalto hade sitt krig och sina andra åtaganden och att hon inte förstod det eftersom hon levde så mycket i sina dikter.

Jag skrev två essäer om detta och den där långa dikten som finns i Hennes affär. När jag sedan såg att texterna om Gaspara och texterna om den ensamstående mamman i förorten liksom överlappade började jag tänka att jag kanske hade börjat skriva en bok.

”Det var kärlek men var kärlek verkligen en känsla?” står det på baksidan av boken. Är kärlek verkligen en känsla?

Jag läste det först i en dikt av Veronica Forrest-Thomson i översättning av Sara Wengström. Det står ”Kärleken är ingen känsla./Kärlek sätts på prov/-grammatikens prov”

Det är en referens till Wittgensteins Filosofiska undersökningar, men jag har inte läst så mycket Wittgenstein så jag kan inte riktigt svara på vad han menade när han talade om kärlek.

Men att allt det som vi känner i våra kroppar och som vi kan tänka med vår inre röst kommer ut i språk, tal eller skrift, och att den där avgrunden mellan att älska, att känna kärlekens känsla i kroppen, se den avspeglas i ögonen hos en annan och kanske lyckas säga ”jag tycker mycket om dig” är så otroligt mänsklig. Det är kärlek, men det är också helt andra förhandlingar och komplexa ställningstaganden.

Och kärlek är handling. Att med mod våga förändra, agera och reagera. Boka en resa, flytta ihop, laga middag, skjutsa någon.

Kärlek är ju också relation. Tror du på obesvarad kärlek? Är det ens möjligt att kärlek kan vara enväga?