Leila Inanna Sultan: ”Poesi kan förändra våra hjärtan och blickar”

I starka, enkla bilder och utsagor skildrar Leila Inanna Sultan flykten, förhören, förvaret och förtvivlan. Känslan av att vara dömd, av att förgäves försöka passa in berättelsen om sitt liv i den ram som processen kräver. Den skoningslösa väntan. Här finns också maskinen, det opersonliga regelverk som, likt i Kafkas novell, skriver in straffet på den dömdas kropp.

– I den här texten har jag arbetat med dokumentärt material men också med mitt undermedvetna. Ofta kommer bilder och rader till mig till synes helt plötsligt, som en röst ur mitt inre, eller så vaknar jag från en dröm i vilken det känns som jag sett och förstått allt. Jag minns inte exakt hur det gick till men när jag hade arbetat med den här texten ett tag påmindes jag om när jag var med min syster på Kafkamuséet i Prag. De hade konstruerat en sorts mörk box med ett kikhål som man kunde titta in genom, och där inne kunde man se in i den dröm Kafka haft som föranledde novellen ”I straffkolonien”. Bilden av harven som skriver domen på den bestraffades kropp. Under arbetet med min text upplevde jag att parallellerna var oundvikliga, en domare som enhälligt får döma, utan reell möjlighet till försvar eftersom själva ramen för både dom och försvar är snäv på ett sätt som inte är utformat för en mänsklig form. Att domen blir skriven på kroppen, att vissa kroppar blir brännmärkta och inte kan gömma sig men blir gömda för att dölja det tarvliga och rättsosäkra. Straffkolonien blir både en fysisk plats, exempelvis förvaret, och en känslomässig, där människor blir fångade i den rävsax som är den egna sanningen kontra den sanning som är acceptabel enligt en myndighets bedömningsgrund. Det blev min arbetstitel, och efter ett tag förstod jag att det inte kunde finnas någon annan titel till den här boken.

Även om Straffkolonien är poesi och arbetar med bilder, enskilda rader och olika sviter eller delar så löper en berättelse genom boken. Vill du säga någonting om den berättelsen, vad är den, vilka rum utspelar den sig i? Och hur kom den till dig?

– Berättelsen utspelar sig i de olika själsliga rummen – i lusten och kärleken, i minnet och i paniken, i ledan och upproret. Den utspelar sig också i fysiska rum som på arbetsplatsen, i sovrummet, på havet, på förvaret och på flygplanet. Jag ville gestalta hur kroppen i vissa rum och under vissa omständigheter är fri, och i andra görs ofri. Och samtidigt utforska huruvida detta påverkar sinnets frihet kontra ofrihet. Kan man fängsla en övertygelse genom att fängsla kroppen som huserar den? Kan man kapa någons mänsklighet genom att utsätta den för omänskliga saker? Berättelsen och dess rörelser kom till mig på samma sätt som livet rör sig – vi är ömsom förtvivlade, ömsom älskande. Minnet kan vara hyperdetaljerat, och det kan vara fragmenterat. Vi kan känna oss besegrade, och vi kan framhärda i att göra motstånd. I en enda människa finns allt. Varje liv ett universum, och varje död ett utplånat universum.

Det här är en hård bok, på vissa sätt. Men den präglas också av en kärlek till språket och poesin. Var kommer den kärleken ifrån?

– Det var väldigt viktigt för mig att det skulle finnas en omistlig kärlek i boken, och den kanske är tydlig i vissa läsningar och inte i andra. Men för mig är den omistlig. Jag upplever att kärlek ofta är det första som går förlorat i berättelser som rör olika sorters humanitära katastrofer och brott. Men jag ville skriva om och med kärlek för att ingen skulle kunna blunda för mänskligheten i dem som på olika sätt fråntas sin mänsklighet, blunda för det som gör en till en människa som andra kan känna släktskap och kamratskap med. Om man skalar av sådana saker blir det lättare att se någon som en omänsklig varelse som inte funkar eller är funtad på samma sätt som en själv. Kärlek är ett sätt att se och bli sedd. På samma sätt kan att blunda vara att förbise och ogiltigförklara. Kärleken i min bok kommer från min övertygelse om att vi är här med och för varandra, och från min starka tro på poesin och språket som något som kan göra oss mindre ensamma, mindre isolerade.

Det här är en diktsamling som inbjuder till sträckläsning, den går att läsa i ett enda svep. Vad tänker du om en sådan läsning, är du med på att det är en bok att sluka?

– Jag tänker att den här boken har en sorts malande, molande egenskap eftersom den gestaltar ett tillstånd där vila eller paus inte är möjlig, och som i stora delar präglas av ovisshet om vad som komma skall. Ovissheten är inbyggd i själva processen och det finns en kontrollförlust över det egna livet, riktningen och tiden. Dikten är på sina ställen också rasande, eller kanske som ett stenbrott som briserar. Kanske gör de sakerna att boken inbjuder till sträckläsning.

Vad hoppas du att den som läser din bok får med sig?

– Poesi kan väcka och vidga, blottlägga och skärpa eller flytta fokuspunkten. Detta kan i sin tur förändra våra hjärtan och våra blickar, vilket i förlängningen kan vägleda oss i våra val och hur vi vill leva, vilken värld vi vill vara delaktiga i att skapa. Om jag får önska något vill jag att min bok ska vara ett vittne och ett vasst redskap. Jag vill att den ska blottlägga. Jag vill att den ska ta saker ur en förljugen kontext och sätta dem i en sannare kontext, och därmed sätta något i rörelse. Medvetenhet om absurditet, vrede, sorg, kärlek. Jag vill att den ska påminna om kärlek och om döden, och vad de två sakerna faktiskt innebär. Att den ska påminna om att vi är här tillsammans, och att det betyder något, det betyder allt.