Lena Pettersson om det överskuldsatta Sverige

Sverige är ett av världens rikaste länder, med en av världens mest skuldsatta befolkningar. Vi lånar i goda tider och lånar ännu mer i svåra tider. Lån kan ge människor och företag möjlighet att växa, skaffa utbildning och bostad, men med krediter kan också allt snabbt vältas över ända – av en lågkonjunktur, en sjukskrivning eller en skilsmässa.

I boken Skuldsatt berättar journalisten Lena Pettersson om hur de som till slut inte kan betala sina lån betalar ett mycket högt pris, inte sällan med sina liv.

Lena Pettersson har grävt djupt i skuldsättningens mekanismer och historia. Hon beskriver hur politiska beslut och en driven finansbransch har gjort svensk skuldlagstiftning extrem. Hur Kronofogden har uppgifter som i andra länder sköts av maffian. Och hur det blivit lönsamt att ge krediter som låntagaren inte kan betala tillbaka. Skuldsatt är en bok om ocker i vår tid.

– Egentligen har boken sitt ursprung i ett misslyckande. Jag hade berättat om ockerräntor och överskuldsättning i mitt vanliga jobb som nyhetsreporter på SVT men kände att jag kommit till vägs ände. Det fanns så mycket mer att säga än det jag fick plats med i TV och dessutom hade jag fått kontakt med överskuldsatta och förtvivlade människor som kunde tänka sig att berätta, men inte framför en kamera. Att skriva boken löste inte bara det, utan gav mig också en chans att gräva djupare i hur och varför så många svenskar hamnat i skuldfällan.

I boken beskriver du svenskarnas skuldsättning som en exceptionell situation. Vad gör den svenska skuldsättningen annorlunda jämfört med andra länder?

– I går kväll träffade jag några tyska vänner som berättade att de inte hört talas om amorteringsfrihet förrän de kom till Sverige. För dem var idén om att inte betala av på lån utan bara betala räntor märklig. Men Sverige är verkligen långt ifrån lagom när det gäller krediter. I EU är det bara invånarna i Luxemburg och Danmark som är högre skuldsatta än vi.  Staten ger genom ränteavdraget rabatt på lån. Banker och finansbolag är duktiga på att göra krediter tillgängliga och många av regleringarna är tandlösa. Vi lånar allt mer, också nu i dåliga tider. Vi bor i hem som i hög grad är satta i pant. Och när många gör det känns det extrema till slut normalt. Själva vårt språk förändras. ”Kontantinsats” till exempel. Den går det numera utmärkt att låna till. Det är ett av många tecken på hur vi skruvat vårt sätt att tänka kring krediter.

Du skriver i boken att Kronofogden har uppgifter som i andra länder sköts av maffian?

– Kronofogden är ett av skälen till att finansbolag och banker vågar låna ut mycket pengar. De kan vara säkra på att de får snabb och effektiv hjälp av en skattefinansierad myndighet att driva in pengarna om lånet inte betalas.

– I många andra länder driver staten bara in lån som har just med staten att göra, som skatter, studieskulder och så vidare. Men den svenska Kronofogden driver in alla sorters skulder, åt alla sorters fordringsägare. För att processen ska bli så snabb och effektiv som möjligt ska Kronofogden utgå ifrån att alla krav är giltiga och lagliga. I andra länder, och tidigare också i Sverige, prövades skulden i domstol innan det gick till indrivning. Men nu går det snabbare, vilket är bra för till exempel den rörmokare som vill ha hjälp att få betalt av en trilskande kund. Värre blir det när tveksamma och till och med olagliga fordringar också drivs in av Kronofogden, som till exempel bluffakturor eller spelskulder. Det senare är, som sagt, en verksamhet som i andra länder brukar skötas av maffian.

Vilka utmaningar mötte du under arbetet med Skuldsatt?

– Grovt sett tog det sju år att skriva den första halvan av boken, och sju månader att skriva den andra halvan. Den första delen fick ta den tid det krävde: att djupdyka i materialet, förstå sammanhang och följa intressanta men ganska osäkra ledtrådar. Det var också viktigt att prata med många överskuldsatta, och att göra det under lång tid. Tiden är en fantastisk vän, både när det gäller att fundera och förstå, men också för att formulera det man tycker sig ha förstått. Men i gott om tid ligger också en risk – att jobbet aldrig blir färdigt.