Linda Ståhl om att skriva känsligt och skapa spänning

Du skriver om viktiga ämnen som också är väldigt känsliga, hur navigerar du det för att i slutändan skapa en spännande deckare?

– Jag får ofta höra att mina böcker är samhällsaktuella, och Timmen är slagen är inget undantag. Det sägs att vi svenskar är världens mest ensamma folk, med fler singelhushåll än något annat land. Jag ville plantera den här ensamheten hos såväl brottsoffer som polis, för att se vad den kunde göra med människor. Tänk dig att du inte har en enda vän att vända dig till om du utsätts för ett brott. Eller att du måste ta dig igenom en konvalescens helt på egen hand, trots att du är så dålig att du knappt kommer ur sängen. Föreställ dig att du råkar ut för en olycka, men ingen hör dina rop på hjälp och du blir liggande ensam i ditt eget hem utan att någon saknar dig.

Varför tror du att det finns så få deckare med just normbrytande karaktärer? Är man rädd för att skriva om någonting man själv kanske inte identifierar sig med?

– Som författare får man ofta rådet att ”gräva där man står”, och att skriva normbrytande går kanhända en aning ifrån det. Det kräver ifrågasättande och aktiva karaktärsval. För min del har det varit viktigt, då jag vill att mina berättelser ska vara inkluderande. Till syvende och sist handlar det om att genom ödmjukhet, respekt och research skapa trovärdiga karaktärer. Vi deckarförfattare skriver ju om poliser utan att vara poliser, och om mördare utan att vara … mördare.

Du skriver om din barndomsstad Höllviken. Hur är det egentligen att tänka sig att alla dessa hemskheter händer där du växte upp?

– För mig har Höllviken alltid varit självklar som skådeplats. Då jag inte längre bor där unnar jag mig att återvända hem i skrivandet, och har inte reflekterat så mycket över att orten på så sätt blir ett ofrivilligt offer för mina fiktiva brott. Till min glädje visar Höllvikenborna stor förtjusning över att jag satt Skånes sydvästra hörn på kartan genom mord och andra hemskheter, och de hejar ivrigt på mig i mitt skrivande, vilket jag förstås är väldigt tacksam för.

Reub har svårt att släppa jobbet och fokusera på att bli frisk igen, vad är det som hela tiden drar Reub till jobbet? Vad är motivationen?

– Reub Thelander är i mångt och mycket en väldigt ensam person, och merparten av hens sociala liv återfinns i jobbet, varför arbetsplatsen och kollegorna blir en så viktig del av livet. Dessutom visar sig sjukskrivna Reub och den pågående polisutredningen ha en gemensam nämnare: Reubs granne, som av olika anledningar blir en del av förundersökningen.