Moa Herngren om syskonrivalitet

Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.

Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.

Du är väldigt skicklig på att skildra den komplexitet som genomsyrar mänskliga relationer, hur kommer det sig?

– Tack! Vad kul att du tycker det! Just det där komplexa i mänskliga relationer och nyfikenhet kring det är en stor del av min drivkraft när jag skriver, jag tycker helt enkelt att det är så oerhört spännande att försöka få grepp om det och förstå varför vi människor beter oss som vi gör.

– Det är ju relationerna som är meningen med livet och som allt snurrar kring. Från det att vi föds till det att vi dör.Vare sig det gäller vår partner, barn, föräldrar, syskon eller kompisar så är det relationerna som gör oss lyckliga och olyckliga, som vi som vi lägger mycket tid på att försöka få att fungera. Vissa relationer får vi på köpet och måste försöka förhålla oss till. Jag tänker att ju bättre vi förstår oss på oss själva och vår omgivning, desto bättre mår vi.

I Syskonfejden skildrar du historien om tre syskon som alla har vitt skilda upplevelser av sin barndom trots att de har vuxit upp under samma tak, är detta något som du kan relatera till?

– Ja, absolut, även om vi delar en positiv och fin upplevelse av vår barndom så finns det ju händelser som jag minns som inte mina bröder kommer ihåg och tvärtom. Hur och vad man minns beror på många saker, var man befinner sig i syskonskaran, personlighet och hur gammal man var när något inträffade, minnet är ju i grunden extremt opålitligt men kan ändå kännas så starkt och tydligt att vi är säkra på att det har hänt fast det kanske inte hände som vi tror.

Du är manusförfattare till serien Bonusfamiljen som handlar om flera olika familjer som ska komma överens. Finns det likheter mellan att skriva manus och att skriva en roman? Eller är det två helt olika processer?

– Den största skillnaden är att i en bok kan du breda ut dig hur mycket du vill och skriva ut vad karaktärerna känner och tänker och få följa med dem i deras huvud i detalj. I ett dialogmanus måste du jobba mycket mer med undertext och lämna till skådespelaren att uttrycka och spela ut känslor med hjälp av ett fåtal repliker. Att skriva bok är en ensam process och du jobbar med enormt stora textmassor under lång tid. Med ett dialogmanus jobbar du ofta i kortare perioder och i grupp med andra manusförfattare i ett manusrum och bollar tillsammans, byter manus, ger och tar emot kritik. Du måste också förhålla dig mot producenter och tv-kanaler och ta in deras feedback och ta hänsyn till en budget som kan begränsa miljöer och annat. Men oavsett format handlar det om att berätta en historia som griper tag och engagerar mottagaren.