Mohlin & Nyström om att skriva deckare ihop

En kvinna utsätts för en våldtäkt och försvinner sedan spårlöst. Kvar på hennes hotellrum finns ett par herrhandskar. En teknisk undersökning visar att de burits av den ökända Ulvsbymördaren, en man som hållit sig gömd i åtta år efter att ha huggit ihjäl sin mamma. John Adderley och kollegorna på länskrim i Karlstad drar genast igång en utredning. Alla resurser sätts in för att hitta Ulvsbymördaren och den försvunna kvinnan. Jakten leder John in i en framgångsrik familj som blivit förmögen på att bygga bostäder. Men bakom kulisserna håller allt på att falla samman och hemligheter tvingas fram i ljuset.

Den fjärde fristående delen i Mohlin & Nyströms succéserie om Karlstads egen FBI-agent John Adderley är en bladvändare av rang. Ett välgestaltat, outsägligt spännande och skickligt uppbyggt drama som får läsaren att än en gång sitta som på nålar.

Ni skrev er första deckare tillsammans när ni var tio år gamla, hur är det att skriva böcker tillsammans nu för tiden?

– Det är lika roligt att hitta på historier ihop nu som då. För varje bok ställs vi inför nya utmaningar och lär oss ständigt saker om hantverket. Förhoppningsvis har vi förfinat skrivprocessen en hel del sen årskurs fyra, men lusten att skapa och berätta är den samma. Folk brukar fråga oss om det inte är svårt att skriva tillsammans, men för oss är frågan den omvända: Är det inte svårt att vara själv? Vi har alltid någon att bolla idéer och problem med, någon som är lika dedikerad och mån om berättelsen som man själv. Om det går dåligt kan man dela frustrationen, går det bra kan man glädjas ihop. Så kort sagt, det är väldigt kul att skriva tillsammans. 

Hur delar ni upp skrivprocessen?

– I början av skrivprocessen brukar vi alltid vara tillsammans fysiskt, skärmar i all ära men när det kommer till kreativitet kan de ibland vara ett hinder. Vi pratar mycket, går promenader och försöker skapa vår egen bubbla där den övriga världen inte läcker in. Vi stöter och blöter idéer och till sist mynnar de ut i ett grovt synopsis som ligger till grund för det fortsatta arbetet. Därefter, när det är dags att börja skriva manus, delar vi upp oss, vilket vi måste eftersom vi bor i olika städer,  men står fortfarande i daglig kontakt och skickar kapitlen fram och tillbaka mellan oss. På samma sätt som vi experimenterar kreativt i skapandet av våra böcker gör vi likadant med själva skrivprocessen. Under arbetet med Den högra handen har vi testat ett lite nytt upplägg som går ut på att en av oss koncentrerar sig på att knacka ner en första version av kapitlen, medan den andre redigerar, ändrar och samtidigt håller koll på vart historien tar vägen. På så vis minimerar vi risken att ”skriva bort oss” och kan tidigare upptäcka fel och brister i storyn.

John Adderley och kollegorna på länskrim i Karlstad får ett nytt hemskt fall i knäna, vad kan läsarna förvänta sig denna gång?

– Vår målsättning när vi började skriva John Adderley-böckerna var att kombinera ett bladvändartempo och många överraskande vändningar med färgstarka och trovärdiga karaktärer som man kan känna för och knyta an till. Båda dessa ingredienser är lika viktiga för oss när vi skriver och vi ger oss inte förrän vi tycker att mixen känns bra. Så även i Den högra handen kan läsaren förvänta sig ett starkt framåtdriv och bör vara beredd på att möta några riktigt ”intressanta” människor från den värmländska myllan. Det är mord, spänning, relationer, dilemman, lögner och svek i en förhoppningsvis härlig blandning.

Vem av er är hjärnan bakom bokens brottsfall?  Och var får ni er inspiration ifrån?

– Vi har aldrig riktigt trott på inspiration. För oss är det viktigare att skapa förutsättningar för ett kreativt arbete. En plats och en sinnesstämning där man får lov att leka fritt, där allting är möjligt och inget är fel. En sådan plats inspirerar i sig självt, men kan ibland vara svår att hitta i dagens stressade samhälle. En idé däremot, den kan komma när man minst anar det – i kön på Ica, i en taxi eller på badhuset – och ofta är det svårt att förklara varför den kom just då.

– Vem som är hjärnan? Man vill ju tro att vi båda använder hjärnorna. Vi har olika erfarenheter och färdigheter och tillsammans bidrar vi med dessa till arbetet. Vi slår helt enkelt ihop våra ofullkomliga hjärnor till en fungerande – och det är den som ligger bakom det mesta.