Norstedtsklassikern: ”Dikter i tolkning” av Gabriela Mistral

Dikter i tolkning av Gabriela Mistral, Nobelpristagare och litterär gigant i den spansktalande världen, vars genomglödgade dikter på ett så förtjänstfullt vis tolkades till svenska av Hjalmar Gullberg.

Gabriela Mistral (1889–1957), vars riktiga namn var Lucila Godoy y Alcayaga, född i Vicuña, en liten stad i Elquis dal. 

Där mötte hon vid tjugo års ålder sitt öde. En järnvägsman vid namn Romelio Ureta arbetade i samma by och en svärmisk förälskelse uppstod mellan de två. Om deras förhållande vet man föga utom att han svek henne. Det gick honom illa; för att hjälpa en vän hade han ur järnvägskassan lånat en blygsam summa, som han inte kunde återställa. En novemberdag 1909 tog han sitt liv med en kula genom tinningarna. En förtvivlan utan gräns grep den unga flickan, och denna förtvivlan var så mäktig, att den genomträngde hela hennes väsen för att slutligen genom lidandet föra henne fram till en storhet som saknade sin like i hennes land. 

Den förvandlade Lucila Godoy y Alcayaga till Gabriela Mistral, den latinamerikanska världens främsta skaldinna. 

Under detta namn tävlade hon vid så kallade Blomsterlekar i Santiago de Chile 1914 och vann pris med några minnesdikter till den döde, ”Los sonetos de la Muerte” – Dödens sonetter. Snart spreds hennes mörkt lidelsefulla poesi från stad till stad och land till land i det spansktalande Amerika. 

Sin lärargärning övergav hon inte; hon överflyttade sin kärlek på sitt folks fattiga barn och gjorde sig så känd som pedagog, att hon 1922 kallades till Mexico för att hjälpa regeringen att reformera landets skolväsen. De barn hon undervisade hade varit hennes tröst och för dem hade hon skrivit de enkla sånger och dansvisor, som samlades i Madrid 1924 under titeln ”Ternura”, Ömhet. Så blev Gabriela Mistral – som i ”Förtvivlans strofer” sjungit om det barn hon aldrig fick med den döde – det ställföreträdande moderskapets diktarinna. 

En liknande vandring från skolpulpeten till diktartronen hade tidigare en kollega till Gabriela Mistral gjort: Selma Lagerlöf från Mårbacka i Sverige, som också vann pris i en litterär tävlan när hon satt som okänd lärarinna i landsorten. I likhet med sin äldre nordiska kollega har den chilenska författarinnan aldrig upphört att förbli den goda och uppoffrande lärarinnan för alla sina folk. Hon tagit skada till sin själ av att vid resor genom spansktalande länder i levande livet möta sin staty på torgen. Om diktarens mission på jorden har hon sagt i sin konstnärskatekes: ”Din Skönhet skall också heta Barmhärtighet och trösta människornas hjärtan.” 

Hela den latinamerikanska världsdelen hyllar Gabriela Mistral som sin andliga drottning.

(ur Hjalmar Gullbergs introduktion i första utgåvan)

Till att börja med är diktsamlingen ett utomordentligt exempel på Tomas Tranströmers tes att översatt poesi alltid har två författare: det går helt enkelt inte att säga var författaren slutar och översättaren börjar. 

Dock har Gullberg i arbetet med sina tolkningar av Mistral uppenbarligen ansträngt sig för att finna en svensk röst snarare än att översätta ord för ord. Hans arbetsmetod leder också till en poesi som visserligen bär ett tydligt släktskap med Gullbergs egen poesi, men samtidigt lyser Mistrals ämnesval, stilistik och rytmik igenom så pass klart att det aldrig handlar om en urvattning av dikterna. Men visst, när Gullbergs som översättare – uttolkare – tar ytterligare ett steg genom att för varje svit ge ett slags läsanvisning så tangerar han möjligen gränsen för att göra Mistral väl gullbergsk till kropp och själ. Här är några exempel:

”I det epigrammatiska poemet kommer diktarinnans benägenhet för grymma och morbida fantasier till uttryck.”

”Många diktare kapslar in sig i sin privata sorg. Hos Gabriela Mistral omvandlades den egna smärtan till medkänsla med lidande människor och lidande folk.”

Men som om det inte vore nog blir uttolkaren, när det är dags för den i författarskapet så centrala diktsviten ”Sången om en son”, så till sig att rösten tycks gå upp i falsett:

”Här står vi inför Gabriela Mistrals mest centrala dikt, hennes moderslängtans passionerade sång om den son med den döde, som aldrig blev född. Här står vi överhuvud inför en av de mest ohöljt personliga kvinnobikterna i världslitteraturen.”

Denna uttolkande röst tycktes inte vara ett problem för samtiden när det begav sig, snarare tvärtom, det blev som ett slags kvalitetsstämpel för en litteratur som var okänd för de flesta, även inbitna poesiläsare, i första halvan av det förra seklet. Så sammanfattningsvis går det nog ändå att säga att Hjalmar Gullberg faktiskt gjorde något smått fantastiskt genom att överföra det spanska originalet till en svenska som rinner fram i landskapet, slingrande och lömsk, vacker och högstämd, från Elquis dal hela vägen till broarna i Gamla stan. 

Sedan får vi nog förmoda att hans röst vägde tungt i beslutet att belöna Mistral med världens finaste litterära pris …

”Gabriela Mistral, den chilenska skaldinnan, har blivit den moderligt samlande symbolen för hela den sydamerikanska kontinentens kulturella strävanden. Hon framstår i denna stund som den moderna spansk-amerikanska litteraturens drottning; hennes ställning är i många avseenden jämförbar med den som Selma Lagerlöf har intagit inom ett nordiskt språkområde.” Dagens Nyheter

”Som en brännande bitter dryck, framräckt i ett glas av kristall.” Johannes Edfelt 

Svenska Akademiens motivering för litteraturpriset 1945: ”för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”. 

Redan första året trycktes boken i fem upplagor, även om annonserna pekade på Hjalmar Gullberg snarare än den chilenska författaren som skäl till omedelbart inköp. Det kom emellertid att ändras kort efter utgivningen då årets nya Nobelpristagare tillkännagivits.

Men givetvis fanns ju redan på den tiden de som kritiserade att priset gick till Mistral när det fanns så många andra poeter. I Dagens Nyheter fick till exempel en amerikansk kritiker stort utrymme för att framvisa vilken förvisso kompetent men långt ifrån stor poet Mistral var. Sedan raddades tio (manliga) poeter upp som bättre hade förtjänat utmärkelsen.

Ändå får man lov att säga att priset till Gabriel Mistral tillhör de mindre kritiserade. Olof Lagercranz lyckades med konststycket att både hylla poeten och kritisera valet av Nobelpristagare: 

”På ett sätt är det tråkigt att Gabriela Mistral fick Nobelpriset. 1941 stod nio av hennes dikter att läsa i BLM. De var överlägset tolkade av Hjalmar Gullberg, och alla lyrikälskare gladde sig åt denna uppenbarelse av hög och ren poesi. Det lilla brödraskap för vilket konsten är ett livsbehov kände sig ha en hemlighet att förvalta och slapp allt påträngande och högröstat tal av snobbar och medsägare, vilka väckes ur sin dvala av den moderna publicitetens trumpetstötar. 

Nu är Gabriela Mistrals namn på allas läppar. Men det är därför inte säkert att hon fått fler verkliga vänner i vårt land än hon hade 1941. Ibland i högtalarnas, helsidesannonsernas och fetstilsrubrikernas tidevarv önskar man att dikten bleve tabuförklarad. I vår merkantiliserade tid borde dikterna sändas som hemliga budskap från man till man eller tryckas i små anspråkslösa böcker som inte fick recenseras. Då skulle var och en kunna anamma endast det som han kunde tränga in i och göra till sin egendom. Ingen skulle av reklamen tubbas att överskrida sina gränser. Dikten skulle bibehålla ett drag av helig avskildhet och den ytliga anammelsens tid skulle vara förbi.”

Det yttersta beviset på framgång kanske ändå är att Gabriela Mistral kom att göra reklam för Läkerol: ”Thanks to Lakerol my voice, which I needed for the Swedish public, became clear.”